2015 fortsätter vara Sveriges finaste stund - Tänk om det fanns ett land där man inte behövde leva i skräck? När Pinochet våldtog Chile 1973 fanns det chilenare som hade hört talas om ett sådant land. Patricia Heredia-Toledo flydde till Sverige. När hon kom hit började hon gråta av rädsla när polisen ville förhöra henne.
"Men då säger polisen: hämta till henne - kaffe och bulle".
Patricia Heredia-Toledo minns att hon tänkte, att ja: "Sverige måste vara ett bra land".
Hon berättar sin historia i SVT-dokumentären "Tvärvändningen" (visas ikväll torsdag, finns på SVT Play), reporter Pontus Mattssons rekapitulering av svensk flyktingpolitik från att invandrarminister Anna-Greta Leijon (S) stod i Sveriges riksdag 1975 och talade om "ett föregångsland på invandrarpolitikens område" fram till Stefan Löfvens "andrum".
Mattsson skildrar hur flyktingpolitiken sedan dess har varit en samvetsfråga för välfärdslandet, 2015 års "tvärvändning" är inte den första. Invandrarminister efter integrationsminister efter migrationsminister sliter med att hålla idealen vid liv. Maj-Lis Lööw (S) minns "Luciabeslutet" den 13 december 1989. Sverige har tagit emot 30 000 invandrare när regeringen skärper asylreglerna och börjar avvisa turkbulgarer. Beslutet upphävs senare av regeringen Bildt. 1993 inför Birgit Friggebo (FP/L) istället visumtvång för flyende bosnier.
Åren går, vi ser bilder på gråtande flyktingbarn och brinnande moskéer. Men när vi närmar oss nutid framträder Pontus Mattssons ärende: att med tvärvändningen framställa den "humanitära stormakten" som naiv. Det är en opportun historieskrivning präglad av dem som nu vill tolka regeringsbeslutet 2015 som ett förkastande av fyrtio år av svenskt flyktingmottagande. Medvetet blundar man för att det 2015 kom dubbelt så många flyktingar som någonsin tidigare - drygt 160 000 människor. Som om svaret på flyktingfrågan är lika enkelt oavsett om Sverige årligen får ta emot 10 000, 160 000 eller som i nya prognosen för 2017, 23 500 asylsökanden. Så lätt är det bara för dem som alltid tycker att det kommer för många.
Mot slutet av dokumentären kommer det absurda talet om att vi inte har fått lov att prata om det ämne vi har pratat om dygnet runt, överallt. Kvartetten Nyamko Sabuni (FP/L), Tobias Billström (M), Bert Karlsson (f d Ny Demokrati) och Mattias Karlsson (SD) tillåts leka sanningssägare. Bert Karlsson påstår att han på 90-talet inte var med på den "hårdare linje" som hans vänner i Ny Demokrati ville ha. Samme man sade 1992 så här till Expressen: "Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter smittad [av hiv, redaktionens anm] av en flykting".
Nå, det fina är att vi bara behöver vänta ett dygn på en mer komplex historieskrivning i SVT. I fredagens första avsnitt av "Grotescos sju mästerverk" har humorgruppen tonsatt 2015. "Flyktingkrisen - musikalen" ter sig först som en lika galen idé som den "fatwamusikal" Larry David vill lansera i "Curb your enthusiasm", men Grotesco skonar ingen, varken politiker eller alla andra som förträngde Alan Kurdi. I slutnumret sjunger Henriks Dorsins version av Stefan Löfven "Då är det dags att vända kappan efter vinden". Så är hösten 2015 över och kameran glider åt sidan, för att fästa på en. . . orange flytväst. Samtidigt hör vi hur Medelhavet fortsätter brusa.
Cyniker må veva på, men det finns ännu folk där ute som aldrig skulle glömma en svensk polis som serverar kaffe och bulle. 2015 gick det här landet längre än någonsin i sin solidaritet med flyktingar. Det fortsätter vara Sveriges finaste stund.