Alla ska med

Senaste nyheterna om flyktingkrisen

Alla ska med - Som svar på EU:s oförmåga att möta flyktingkrisen hemsöks Europa av initiativ som på ett kusligt sätt påminner om vad Hannah Arendt kallat "totalitära lösningar" i tider av politiskt sönderfall: Ungerns taggtrådsstängsel, Tjeckiens märkning av papperslösa flyktingar med siffror, Danmarks "smyckeslag", den svenska regeringens migrationspolitik - som från och med i vår ligger på EU:s miniminivå - och senast Turkiets tillbakatvingande av flyktingar. "Totalitära lösningar kan mycket väl överleva de totalitära regimernas fall i form av starka frestelser som gör sig påminda varje gång det ter sig omöjligt att lindra politiskt, socialt eller ekonomiskt elände på ett människovärdigt sätt", varnar Arendt i "Totalitarismens ursprung"(1951).

Boken blev hennes genombrott och föregrep det internationellt mer omfattande minnesarbete kring Förintelsen som inleddes på 60-talet. Det ger också en bakgrund till hennes senare skrifter, som måste förstås i skuggan av den europeiska politikens förfall under 1900-talet. Det är glädjande att den över 500 sidor långa exposén nu finns på svenska. Med Jim Jakobssons träffsäkra översättning får den svenska Arendtutgivningen en stämton.

Titeln "Totalitarismens ursprung" är egentligen missvisande. Det rör sig inte om en historikers analys av ett känt fenomen, jämförbar med en ny tolkning av bakgrunden till franska revolutionen. Som historisk skildring är boken bitvis daterad. Inte heller är den en statsvetares försök att definiera ett politiskt system i abstrakta termer. Berättelsen är en mosaik där bitar från flera discipliner bildar ett mönster. Ambitionen är att förstå hur omständigheter i den europeiska kulturen "kristalliserade sig" till en ny sorts regim: totalitarismen.

Med totalitarism menar Arendt en regim som inte tidigare framträtt på den västerländska politiska scenen. Hennes exempel är Hitlers Nazityskland och Stalins Sovjet. Totalitära regimer delar egenskaper med andra diktaturer, som kulten kring en ledare och beroendet av massrörelser, hemliga paramilitära grupper, upphävandet av en medborgerlig offentlighet och en stark "biopolitisk" styrning av det privata livet. Men de skiljer sig genom att inte vara nationellt eller territoriellt orienterade, utan ytterst syfta till "totalt herravälde" över mänskligheten som sådan genom terror och ideologi. I nazismens fall var den ideologiska kärnan "rasernas kamp", i stalinismens kampen mellan klasserna.

Jämförelsen haltar. Att det finns samband mellan antisemitism, imperialism och totalitarism - bokens tre delar - är uppenbart när det gäller nazismen. I stalinismens fall är sambanden oklara. Släktskapet mellan de två regimerna gick upp för Arendt i takt med skrivandet. Det är istället sista delen som övertygar. Anhängarna av båda ideologierna menade sig förverkliga övermänskliga lagar, oavsett om det gällde "naturens" (raskampen) eller "historiens" (klasskampen). För båda blev det offentliga rummet - det gemensamma rummet för mänskliga handlingar, lagar och institutioner - överflödigt.

När Arendt påbörjade studien pågick ännu kriget i Europa. Hon var avskuren från sina vänner och kollegor, bortsett från dem som likt henne själv funnit asyl i USA. Som judinna hade hon bakom sig sin flykt från Tyskland 1933 (över gränsen till Tjeckien mot Genève och Paris), åtta år som statslös, ett år i interneringsläger och flykten över Atlanten 1941. Med sig hade hon också sin universitetsutbildning i filosofi och sitt politiska engagemang. "När jag såg riksdagshuset brinna i Berlin 1933 förstod jag att jag inte kunde förbli en åskådare", säger hon i en tysk tv-intervju många år senare.

Hur kom det sig att Europas judiska befolkning blev nazismens huvudsakliga offer? Arendts svar lyder i korthet att judarna i de europeiska nationalstaterna hade ett särskilt förhållande till staten, som gav både begränsade rättigheter och privilegier, och till de högre samhällskretsarna, som skyddade mot social diskriminering. Båda omständigheterna gjorde dem sårbara. Politiskt var antisemitismen del av en attack mot nationalstaten. Socialt blev judarna måltavlor för klasshat och anklagades för korruption. Denna politiskt och socialt grundade moderna antisemitism bildade kärnan i en europeisk "imperialism" på den egna kontinenten.

Läsningen fascinerar. Ändå rör sig Arendt här och i kapitlet om den koloniala imperialismen i ett halvdunkel. Omfattar hon själv de antisemitiska och rasistiska fördomar hon drar fram i ljuset? Eller återger hon bara skickligt totalitarismens mörka underströmmar?

Om 1800-talets erövringsmentalitet vägleddes av principen "allt är tillåtet" - Arendt bygger sin tolkning på Joseph Conrads roman "Mörkrets hjärta" och på gestalter som den brittiske gruvmagnaten Cecil Rhodes - följde de totalitära regimerna principen "allt är möjligt". Den bekräftades i koncentrations- och förintelselägren ("laboratorier" i mänsklig ondska), vilka Arendt därför ser som det totalitära samhällets centrala institutioner. Medan lägren var en avsiktligt isolerad skuggvärld är hennes kanske viktigaste insikt att processen som ledde fram till lägren skedde inför öppen ridå. "Den vansinniga massproduktionen av lik föregås av det historiskt och politiskt begripliga skapandet av levande lik. " Första steget var att ställa människor utanför rättsliga institutioners skydd.

Europas två totalitära regimer angrep medvetet strukturen hos de europeiska nationernas samfund, som sedan franska revolutionen byggt på idealet om allas likhet inför lagen och idén om mänskliga rättigheter. Men impulsen och det tysta samtycket till koncentrations- och förintelselägersamhället var resultatet av händelser "som i en tid av politiskt sönderfall plötsligt och oväntat gjorde hundratusentals människor hemlösa, statslösa, laglösa och oönskade".

Situationen avslöjade en brist hos det gamla systemet: för att omfattas av vad Arendt i en av sina mest berömda fraser kallar "rätten att ha rättigheter" var det nödvändigt att vara medborgare i en nationalstat. Mänskliga rättigheter förutsatte med andra ord medborgerliga rättigheter. De hem- och statslösa - de som förlorat eller aldrig haft en plats i en stat grundad på "en homogen befolkning med rötter i landets jord" - visade att den "nakna människan", det att blott vara människa, är en abstraktion.

I en nyutkommen bok ("Doing aesthetics with Arendt: How to see things", 2015) för estetikprofessorn Cecilia Sjöholm denna tanke vidare genom att uppmärksamma flyktingens och främlingens dubbla status. I sin nakna existens är flyktingen utsatt, men bär också på en politisk kraft. Den främmande möter oss som möjligheten till en mer mångfaldig politisk gemenskap.

För oss borde den exilerades dubbla status väcka frågan om möjligheten att handla annorlunda. Hade tidigare generationer kunnat - och kan vi idag - lindra elände och utsatthet på ett mer människovärdigt sätt? Förmår vi ta tillvara flyktingens politiska kraft?

Källa - 2016-06-07 09:00

Liknande nyheter

    Mest läst:
  1. Https://www.senastenyheterna.se/flyktingkrisen/hon-hittade-karleken-en-buske/
  2. Https://www.senastenyheterna.se/flyktingkrisen/mysteriet-med-harry-scheins-miljoner/
  3. Folkmordet i rwanda
  4. Ensamkommande gymnasiestudier
  5. Om det blir nyval
  6. Piska som i usa
  7. Efter gripandet på arlanda tvo men häktat
  8. Poeten mot fascismen
  9. Angela merkels efterträdare
  10. Flyktingkaravanen

Om flyktingkrisen

Den stora flyktingkrisen i EU där över 300.000 personer har flytt över medelhavet från krig i sina hemländer.
Twitter Facebook Google+