Allt och ingenting händer två gånger - Ett avlövat träd vid en öde landsväg, mitt i ingenstans. Där väntar de två luggslitna luffarna Vladimir och Estragon på någon som heter Godot. Men han dyker aldrig upp. Under tiden gnabbas de som ett gift gammalt par, skrattar och gråter, funderar på att gå skilda vägar. Kanske borde de helt enkelt bara ta och hänga sig. Men mest av allt väntar de. Väntar och väntar och väntar.
Samuel Becketts "I väntan på Godot", den moderna dramatikens kanske mest kända verk, är förknippat med den irländske kritikern Vivian Merciers ord "ingenting händer, två gånger". Pjäsen har ingen tydlig framåtrörelse, ingen början, mitt eller slut. I andra akten börjar allt om på ruta ett och samma repliker återkommer gång på gång.
För några år sedan tänkte Fredrik Gunnarson, som spelar den despotiske slavdrivaren Pozzo, att han visste vad "I väntan på Godot" handlar om. Men så läste han den.
- Den är ju så mycket bättre än det där som man tror, att de bara står och väntar. Det låter ju tråkigt. Men den är så full av saker. Det händer ju massor, säger han.
Vad är det som händer då?
- Allt. Hela livet. Det som vi människor håller på med. Det vill säga - ingenting. Det är det som är grejen. "A show about nothing", som de säger om "Seinfeld". Men i detta nothing händer allt som har med oss människor att göra. Relationer. Alla stora frågor. Vad är det för mening med allt?
Göran Dyrssen, som gör rollen som Estragon, är skitig i ansiktet och klädd i söndertrasade kläder. Han håller med Fredrik Gunnarson.
- Om man ska vara ärlig så är det väl det vi sysslar med. Är det inte så? Vi väntar. Vi tror att vi fyller livet med meningsfulla grejer. Men någonstans går vi hela tiden och väntar. Istället för att bara sätta oss ner och säga: "Jaha, nu är det som det är". Det är det som gör den så aktuell för vår tid - vår ständiga jakt efter meningen med livet.
Pjäsen, som uruppfördes i Paris i början av 1950-talet, har tolkats på otaliga sätt. Och Beckett sägs ha inspirerats av allt från Caspar David Friedrichs tavlor till sina upplevelser under andra världskriget som aktiv i franska motståndsrörelsen.
Göran Dyrssen föreslår att pjäsen idag skulle kunna aktualiseras av flyktingkrisen, men säger samtidigt att man kan "få den att handla om vad som helst".
- Beckett fick frågan om det egentligen inte handlar om Gud. Då svarade han att om jag hade menat Gud så hade jag skrivit det, säger han.
Det är så ensemblen och regissör Carl Kjellgren har jobbat - de har utgått från vad som faktiskt står i texten snarare än att fördjupa sig i eventuell symbolik.
- Jag tror att publiken som såg urpremiären var mer upptagen med symbolik. "Vad betyder det här?" Men dagens postmoderna publik letar nog inte efter facit på det sättet, utan kan ta till sig vad som händer mellan personerna, säger Carl Kjellgren.
"I väntan på Godot" har en hel del farsartade inslag, och i vissa uppsättningar spelas den i ett högre tempo, mer som en ren komedi. Här har man valt att tona ner lustifikationerna till förmån för relationerna.
- När man börjar läsa manus så tycker man att allt är så konstigt och att de gör konstiga handlingar. Men nu känner jag: det är så otroligt logiska handlingar. Vi har börjat se varandra och prata med varandra. Istället för att göra crazy grejer. För oss är det inte knasigt längre. Det är bara livet, säger Fredrik Gunnarson.
- Det handlar väldigt mycket om åldrande. Den ene är dement och den andre har prostatacancer, säger Carl Kjellgren vilket får hela ensemblen att skratta.
- Och man vill lämna varandra, men man kan inte, säger Göran Dyrssen, som också tycker att "I väntan på Godot" är lite av en motståndspjäs i vår tid:
- Idag när man i politiken söker efter ett enda svar på allting, är den här pjäsen precis tvärtom. Det finns faktiskt inga svar. Det är som det är.
I Intimans foajé har jag hela ensemblen framför mig (förutom Lars-Göran Ragnarsson, som gör den lilla rollen som pojken) samt regissören. Alla är män. Det är ingen slump. De som förvaltar rättigheterna till pjäsen har bannlyst kvinnor i rollerna.
- Det är otroligt strikt. Man får inte ens ta bort trädet, säger Fredrik Gunnarson.
Men det är inget som skådespelarna har tänkt på.
- Det är inget annorlunda, säger Sven Boräng, som spelar slaven Lucky.
I "Petra von Kants bittra tårar", som hade premiär på Intiman förra helgen, är alla i ensemblen och teamet kvinnor.
- De fick också frågan om hur det är att bara vara kvinnor. Jag undrade om vi skulle få samma fråga, säger Fredrik Gunnarson och fortsätter:
- Det är möjligt att det är mindre skillnad för oss män än vad det är för kvinnor. För dem blir det kanske en större förändring. Det kan vara det gamla patriarkala på något sätt.
Samuel Becketts pjäs uruppfördes 1953.
Premiär på Intiman i Malmö imorgon. Spelas till 14 december.
Regi: Carl Kjellgren.
I rollerna: Göran Dyrssen, Tom Ahlsell, Sven Boräng, Fredrik Gunnarson och Lars-Göran Ragnarsson.
På SVT Öppet arkiv kan man se Dramatens uppsättning från 1970 med Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg i rollerna som Estragon och Vladimir.