Alltför entydigt - I Sydsvenskan den 17/1 skriver min gode vän Mikael Wiehe om mordet på Rosengård. Han gör det med starka känslor och stora ord. Känslorna är lätta att dela. Desto svårare att skriva under på hans entydiga förklaring till våldet i Malmös förorter. Visst har nyliberalism och avregleringar bidragit till att skapa ett mer ojämlikt samhälle men handlar det verkligen bara om detta? Knappast.
I sin förtjänstfulla bok om Malmö, "Framtidsstaden", pekar Lars Åberg på en mängd andra faktorer som också bidrar till problemen: föråldrat klantänkande, reaktionär hederskultur, patriarkala värderingar, Ebo-lagstiftningen, en slapp vapenlagstiftning och en migrationspolitik som fått en gammal arbetarstad som Malmö att gå på knäna, till exempel.
Och kikar man närmare på Wiehes analys av orsaken till flyktingströmmarna, som ju indirekt ställer till det i Malmös förorter, finns också saker att diskutera. "Alla dessa krig som USA och Europa, inklusive Sverige, har fört och som har lagt länder och städer i aska och ruiner…", skriver Wiehe flagellantiskt och för in Syrien i sammanhanget.
Men varken "Europa", Sverige eller USA har något ansvar för det syriska inbördeskriget. Den arabiska våren nådde till sist Syrien och det syriska folket reste sig mot en grym diktator, Bashar al-Assad. Denne kunde ha förhandlat med oppositionen. Istället valde han det blinda våldets väg, vilket lett till tvåhundratusen döda, miljoner skadade och den kanske värsta flyktingkatastrofen i modern tid
I detta folkmord fick Assad benäget bistånd av den europeiska extremhögerns - och extremvänsterns, bisarrt nog - nya favorit, Vladimir Putin. Barack Obama ville, som bekant, införa ett flygförbud över Syrien för att mota Olle i grind men Ryssland lade in sitt veto i säkerhetsrådet, varpå Assad fick fritt fram att massakrera sitt eget folk.
Ska vi få bukt med våld och orättvisor i vår älskade hemstad måste det nog till analyser av alla orsaker till problemen, inte bara av någon enstaka. Åberg öppnar med sin orädda bok för ett sådant samtal. Jag är mer tveksam till att Wiehe gör det med sin känsloladdade text.