Angela Merkel nu är det dags att kavla upp ärmarna - Angela Merkels CDU backar i förbundsdagsvalet i Tyskland - men allt pekar på att hon ändå kan fortsätta att regera. Tysk ekonomi går bra, fast det saknas ändå inte problem.
Hösten 2015 talades det om den tyska välkomstkulturen - "die Willkommenskultur" - som mötte den dryga miljon människor som förbundskansler Angela Merkel öppnade dörrarna för. I dag är landet betydligt mer delat.
Under 2017 har det kommit mellan 15 000 - 20 000 flyktingar i månaden till Tyskland. Ett antal som en majoritet av befolkningen anser att landet klarar av, 54 procent, enligt den tyska tv-kanalen ZDF:s opinionsmätning från slutet av augusti. Men 42 procent svarar att Tyskland inte kan hantera de flyktingar man tagit emot, vilket är en av anledningarna till att främlingsfientligt parti - Alternativ för Tyskland, AfD - nu röstats in i förbundsdagen.
Den stora utmaningen för den kommande regeringen blir att integrera flyktingarna i det tyska samhäller, och samtidigt bemöta den rädsla som många tyska väljare visat för det okända. Det gäller inte minst i forna Östtyskland där attentaten mot flyktingförläggningar varit många gånger fler än i väst och där AfD har sitt starkaste fäste.
Angela Merkel pratar gärna om digitalisering och vikten av att tyska företag tar klivet in i framtiden. "Vi vill inte sluta som ett teknikmuseum", sa förbundskanslern i ett tal i parlamentet häromveckan.
Men faktum är att Tyskland ligger långt efter många andra länder, inte minst Sverige, när det gäller utbyggnaden av bredband. Enligt tidningen die Welt är det enbart 1,6 procent av de tyska hushållen som har fiber draget till sitt hus eller lägenhet.
Även tyska broar, järnvägstationer och motorvägar lämnar mycket att önska. Medan det har plöjts ner många, många miljarder i infrastruktur i det forna öst, är vägnätet i väst bitvis i dåligt skick.
Den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD har kallat den tyska infrastrukturinvesteringen för "extremt låg", med 2,2 procent av BNP årligen. Som en jämförelse investerar Frankrike 3,7 procent av BNP.
Det tyska forskningsinstitutet DiW har varnat för de ekonomiska följderna av att det inte investeras mer.
Ett angenämt problem kan tyckas, för faktum är att Tyskland aldrig dragit in så mycket skattepengar som just nu. Sysselsättningen är rekordhög och den tyska statens budget går med plus.
Finansminister Wolfgang Schäuble har fått kritik för att överskottet till stor del har använts till att betala av på statsskulden, i stället för att ta itu med några reformer. Men reformförslagen och de stora idéerna var märkligt frånvarande under valkampanjen. Varken Angela Merkels kristdemokrater eller Martin Schultz socialdemokrater tog höjd för framtiden och berättade hur Tyskland ska stå rustat inför nästa kris.
Problem saknas inte; klyftorna och löneskillnaderna är stora, bildningssystemet behöver ses över (även om det ligger på de tyska delstaternas bord), skattelagstiftningen är extremt komplicerad och den senaste stora arbetsmarknadsreformen genomfördes av Gerhard Schröder för snart 15 år sedan.
Angela Merkel gick till val på mottot "Inga experiment", men några visioner hade inte skadat.
Den franske presidenten Emmanuel Macron vill se en fördjupning i eurosamarbetet och har flera gånger förordat att eurozonen ska få en finansminister, med egen budget och stort inflytande över den ekonomiska politiken. Han har dessutom efterlyst starkare "solidaritetsmekanismer" mellan de länder som har euron, vilket i praktiken innebär att rikare länder stöttar svagare i kristider.
Angela Merkel höll i somras lite vagt med Macron om att en finansminister kan vara en bra ide, men någon ökad solidaritet med krisande länder är inget som tyskarna vill ha. Under euro- och Greklandskrisen var allt tal om euroobligationer, som är en sorts "solidaritetsmekanism", ett rött skynke i Berlin. Varför skulle sparsamma tyskar betala för slösaktiga greker, var ett argument som kunde utläsas mellan raderna.
Men ska eurozonen stärkas så behövs någon sorts reformer. Hur dessa ska se ut kommer att bli en huvudvärk, inte bara för nästa tyska regering, utan för hela EU.