Äntligen inne att vara finne.

Senaste nyheterna om flyktingkrisen

Äntligen inne att vara finne. Senaste nytt om flyktingkrisen

Äntligen inne att vara finne. - Det började vid infarten till Olofström och stortavlan:

Våra två språk: Susanna Alakoski möter Heidi Avellan. Folkets hus 26/9 kl. 18. 30.

Vi två klev fnissande ur bilen och tog en bild av reklamtavlan, fast kände oss också väldigt välkomna. Och än mer så under mötet där i Folkets hus. Nästan rörda över det varma mottagandet. Olofström är en av de där bruksorterna som importerade arbetskraft då det begav sig, till massafabriken och Svenska Stålpressnings AB - sedan 1969 känt som Volvo Olofströmsverken. "Bruket".

Hit kom finnarna på 60-talet utan vare sig svenska ord eller klara uppfattningar om vad som väntade; på flykt undan fattigdomen och hopplösheten hemma. De lockades av Volvo, som körde runt i Tornedalen och värvade folk på vardera sidan riksgränsen, eller av släktingar på sommarbesök. Med både bil och riktig semester.

Det här beskrivs levande i boken Dessa våra stigar till Olofström, som Finska föreningen där tagit initiativ till.

Livet var ju inte bara jobbet, utan också hemmet. Med utedass och trångboddhet, baracker där hela familjer trängde ihop sig i ett rum. Och barnen som föddes. Orvokki Sethsdotter beskriver hur hon skulle föda sin tredje son och tolken lämnade henne vid entrén till Karlshamns lasarett:

"Det blev lite komplicerat. Barnmorskan, som var gammal, tröttnade och slog mig på kinden när jag inte fattade. Jag förblev lika dum. Den snabbkursen i svenska hjälpte inte. "

På 1960-talet immigrerade 4 046 personer från 27 nationer till Olofström, skriver historikern Johan Svanberg i en uppsats vid Växjö universitet 2001. Finländarna utgjorde mer än hälften.

Den här sena septembertisdagen när författaren Susanna Alakoski och jag kommer hit sitter flera av dem i Folkets hus och lyssnar till vårt samtal om språk och identitet. Om hur det är att vara sverigefinne, som hon, respektive finlandssvensk, som jag, om att vara en minoritet och inte riktigt höra till.

Men också om att vi inte alltid förblir det vi en gång var, att identiteten förändras av våra erfarenheter och vår miljö, av dem vi möter och det vi gör.

De somkom på 60-talet är idag helt självklara i sitt nya hemland. Integrerade. Men den gången möttes finnarna med misstänksamhet: de ansågs vara bråkigare och mer kriminella än svenskar och många privata hyresvärdar ville inte hyra ut till "utlänningar".

Super och slåss och lär sig inte det nya hemlandets språk …

Fast här handlar det om de svenska immigranter som kom till USA på 1800-talet. Inte de rekorderliga som likt Vilhelm Mobergs Karl Oskar och Kristina bröt mark och odlade sin framtid, utan de många andra som Ola Larsmo beskriver i kåkstaden Swede Hollow utanför Saint Paul. Smutsiga och stökiga, främmande och fattiga.

Hundratusentals finländare flyttade till Sverige på 60- och 70-talet. 1969 och 1970 kom det 40 000 per år. En del återvände när Finland började resa sig, men långt fler stannade kvar. Blev en del av Sverige.

Eller inte? Om det påminner Finnjävlar - Suomiperkeleet Ruotsissa, en ny bok om nya generationer som söker sin identitet.

"Skammen. Mamma som knappt kan tala svenska. Pappa och hans sjungande tonfall. Det lägrestående språket. Men vi jobbar, vi är välkomna, vi behövs. En tid. Jag medger. Vi super, gör bort oss. Är sjukskrivna. Hamnar på parkbänkar och under. Vi får socialbidrag, bostadsstöd, förtidspension, hemtjänst. Vi slåss och har oss", skriver den sverigefinske redaktören Kristian Borg (min översättning).

En gång möttes arbetarna med öppna armar, för det var uppenbart att industrin - och därmed platser som Olofström - inte klarade sig utan dem. Finnarna behövdes helt enkelt. De kom till jobb och byggde så småningom upp sin tillvaro och blev en del av sammanhanget. Precis som grekerna, jugoslaverna, italienarna; folk från länder som hade det sämre ställt bidrog till att göra Sverige rikare.

Integrationen var något som bara hände. Det som Susanna Alakoski beskriver i sin Augustprisade bok Svinalängorna om den finska barndomen i Ystad: det finska där hemma blev liksom en hemlig värld med träffar inom den lilla gruppen och lördagsdans hemma i vardagsrummet. Medan hon växte upp som svensk.

Senare har hon aktivt försökt hitta tillbaka till sitt språk och sin kultur.

Det är typiskt att det hörts så lite om Sveriges största invandrargrupp, skriver hon i Finnjävlar; 700 000 när också tredje generationen - och både finnar och finlandssvenskar - räknas. Sverigefinnarna har gjort en kollektiv klassresa, precis som Amerikasvenskarna gjorde. Som flera invandrargrupper har gjort i Sverige. Som flyktingarna från Jugoslavien. Minns någon ens att bosnierna sågs som ett problem på 90-talet?

Åren går och de som kom blir en del av den mosaik som är Sverige.

Men med identitetspolitiken blir också dagens sverigefinnar intresserade av sina rötter och besvikna på föräldrar som inte lärde dem finska. Vill inte smälta in, vill sticka ut. Idag är det "inne att vara finne", försäkrar Susanna Alakoski stolt och nämner musikern Anna Järvinen, bandet Kent och filmregissören Nanna Huolman.

Den 6 december fyller Finland 100 självständiga år och firar som ett rikt välfärdsland, helt annorlunda än på 60-talet. De finländare som flyttar till Sverige idag är välutbildade - och fortfarande efterfrågade. Och de som kom innan, de som mötte oss den där kvällen i Olofström, är helt självklara i sitt nya hemland.

Källa - 2017-10-13 15:03

Liknande nyheter

    Mest läst:
  1. Ensamkommande gymnasiestudier
  2. Om det blir nyval
  3. Piska som i usa
  4. Efter gripandet på arlanda tvo men häktat
  5. Björklund flossar
  6. Kuratorn mobulbostäder MKB
  7. Poeten mot fascismen
  8. Angela merkels efterträdare
  9. Bilda regering efter valet
  10. Flyktingkaravanen

Om flyktingkrisen

Den stora flyktingkrisen i EU där över 300.000 personer har flytt över medelhavet från krig i sina hemländer.
Twitter Facebook Google+