År 1947 pågår fortfarande - Egentligen skulle jag skriva något helt annat. Ingenting om Palestina och skapandet av Israel. Inget alls om Simone de Beauvoir och hennes livs passion, och absolut inte om de två ungerska korvar som fick min far att fatta ett livsavgörande beslut. Jag skulle ta vid där min förra bok slutade - dra en av ämnestrådarna så långt som möjligt och skriva en biografi om Per Engdahl, ledare av de svenska fascisterna.
Han var länge bortglömd, men har de senaste åren blivit alltmer omskriven. Vi är flera som grävt i olika delar av de efterlämnade handlingarna, läst varandras texter och byggt på, framför allt gäller det tiden före och under kriget.
Han var en stark individ. Ändå förespråkade han ett politiskt styrelseskick där individen skulle underordnas kollektivet, och kollektivet i sin tur skulle underordnas en enda stark ledare. Motsägelsefullt och intressant, och i min förra bok cirklade jag kring hans samröre med Ingvar Kamprad, Ikeas grundare. De var nära vänner som i många år före, under och efter kriget, brevväxlade och hjälptes åt. I en intervju med mig i augusti 2010, sa Kamprad: "Att Per Engdahl var en stor människa, det kommer jag att vidmakthålla så länge jag lever. " Men nu ville jag veta mer om Per Engdahls verkliga storhetstid, den som inträder efter kriget.
I Stieg Larssons och Anna-Lena Lodenius bok "Extremhögern" finns en uppgift som fastnat; 1947 ska Per Engdahl varit i Köpenhamn för att dra igång dansk efterkrigsnazism, och bilda ett broderparti till Nysvenska Rörelsen. Men varifrån kom uppgiften? Det korta stycket skrevs av den redan bortgångne Stieg Larsson, och Lodenius kan inte svara. Jag talar med en dansk expert på nazism, men nej. Engdahls insatser i Danmark kände han inte till. Jag läser journalisten Armas Sastamoinens bok från 1961, och finner exakt samma formuleringar som hos Stieg Larsson men ingen källa. Möjligen är det hela en återvändsgränd. Innan jag ger upp bestämmer jag mig för att gå till KB och läsa de viktigaste tidningarna från 1 januari 1947 till den sista december samma år. Kanske kan jag se en skugga av Per Engdahls handlingar detta år, kanske har en skymt av honom fastnat i trycksvärtan?
Jag börjar med Dagens Nyheter. Mikrofilmerna lyser upp sida efter sida, dag efter dag. Det tar inte mer än tre veckor in i januari, så drabbas jag av insikten - som en feber i kroppen - att året 1947 vibrerar av rörelse, oro och nutid. Världen före 1947 var en annan, världen 1948 är plötsligt vår men det är 1947 vårt nu tar form. Tiden låg synlig och instabil, alla vägar öppna. Allt vi lever med idag fanns i 1947 års nyhetsrapportering, benämnt, men utan facit - ingen visste hur det skulle gå. Ingen kunde veta. De mänskliga rättigheterna fanns inte, utan skulle formuleras. Brottet folkmord existerade inte. Nuet står mellan glömska och minne, mellan att åtala de skyldiga för brott som måste skapas för just detta ändamål, och mellan att släppa dem fria utan konsekvenser därför att man någon gång kommer till en punkt där man måste se framåt istället för tillbaka. 1947 är allt det. Så det blev mitt nya uppdrag till mig själv: Fånga året. Fånga instabiliteten, viljan, misslyckandena. Fånga drömmarna och deras konsekvenser.
Efter kriget ville den Malmöbaserade Per Engdahl både bevara sitt land och utvidga det så att gränserna sprängdes. Ett nytt Europa, en vit bastion, utan demokrati, invandring eller feminism. En internationell nationalism, en vision av självmotsägelse, och han arbetade hårt tillsammans med Europas nazister för att den skulle bli verklighet. I det tyska nationalarkivet i Leipzig fann jag hans egna ord om saken, publicerade i den nazistiska tidskriften Der Weg som grundades just 1947. Han skriver:
"Redan sommaren 1945 hölls de första offentliga mötena på Malmös torg. Arbetarekommunen med 40 000 medlemmar skrev rasande till den svenska regeringen: ’Malmö är i dag den enda staden i världen där sånt kan förekomma. ’ Dessa ord har aldrig glömts av kamraterna i Nysvenska Rörelsen, och av det som hittills skrivits om den är det kanske dessa ord som väcker störst stolthet. "
Samtidigt flyktingarna. Hela Europa är fyllt av överlevande efter katastrofen. Under kriget har nära 50 000 ton bomber släppts över Storbritannien. Över 4,5 miljoner byggnader är skadade. Mindre städer på landsbygden har närapå utraderats, som den skotska hamnstaden vars bombattacker till och med fått ett eget namn: Clydebank Blitz. I den österrikiska staden Wiener Neustadt stod en gång 40 000 byggnader. Nu är endast arton intakta. I Budapest är hälften av husen obeboeliga. I Frankrike har sammanlagt 460 000 byggnader förstörts. I Sovjet har 1 700 mindre städer och byar totalförstörts. I Tyskland har runt 3,6 miljoner bostäder sönderbombats; vart femte hem i landet. Hälften av hemmen i Berlin är obeboeliga. I hela Tyskland är över arton miljoner människor hemlösa. Ytterligare tio miljoner är hemlösa i Ukraina. Alla måste de klara sig med begränsad tillgång till vatten och sporadisk tillgång till elektricitet. De som överlevde har just börjat räkna sina döda. Många reser hem utan att finna det, andra reser överallt utom dit varifrån de kom. Inte heller tiden går som förut. Den 1 januari 1947 skriver The Timesatt britterna inte kan lita på sina klockor. För att vara helt säkra på att tiden är vad den utger sig för att vara bör de lyssna på BBC, som ska sända extra rapporter om vad klockan verkligen är. De elektriska uren påverkas av de ofta förekommande elavbrotten, men också de mekaniska klockorna måste ses över. Kanske beror det på kylan. Kanske blir det bättre.
Kvinnorna som arbetat på Londons kollektivtrafik får alla sparken, nära 10 000 måste gå. Männen är tillbaka.
Simone de Beauvoir har aldrig känt sig så beroende av en man, som när hon inleder sin transatlantiska kärlekshistoria med författaren Nelson Algren. De diskuterar Gunnar Myrdals epokgörande bok om de svartas situation i USA, "An American Dilemma", och de Beauvoir påbörjar arbetet med en motsvarande bok om kvinnornas situation i världen. Michail Kalasjnikov konstruerar sitt vapen. Svensken Emil Sandström får en FN-kommitté och fyra månader på sig att lösa Palestinakonflikten. Den 29 november 1947 röstar FN igenom kommitténs förslag och så pågår denna dag ända in i vårt nu.
Detta år tränger matematikern Grace Hopper tränger allt längre in i datorernas landskap, palestinskan Hamdeh Jóa förbjuds att umgås med sin judiska väninna Fifa. Författaren George Orwell skriver på sin sista bok och min far, som placerats i ett flyktingläger för barn vars föräldrar mördats av nazisterna, är tio år gammal och måste ensam fatta ett beslut om han ska emigrera till Palestina eller återvända till Budapest.
Tisdagen den 18 februari avsäger sig Storbritannien ansvaret för Palestina. Torsdagen den 20 februari aviserar premiärminister Clement Attlee att britterna överlämnar Indien till självständighet. Fredagen den 21 februari informeras amerikanerna om att Storbritannien inte längre kommer att stödja Grekland och Turkiet som tidigare. Imperiet rämnar. Den som innehar världsherravälde avsäger sig det. Den som dominerat haven, handelsvägarna, maktbalansen, spridit sitt språk, sin sport, sina vapen, sitt utbildningssystem, sitt pund och sina soldater kapar nu banden och vänder sig in mot sig själv. En obegriplig vecka.
Tiden är asymmetrisk. Den rör sig från ordning till oordning och kan omöjligt vända åter. Ett glas som faller i golvet och splittras kan inte återgå till sin egen helhet. Det går heller inte att hitta någon punkt som är mer nu än någon annan.
Egentligen är boken en enkel ekvation: tiden, skeenden plus mitt urval. Resultatet en taggtråd. Vi lever med de handlingar som påbörjades 1947.