Är en arbetare välkommen till Sverige? - "Vi kan inte ha ett system, i Sverige, där jobb, som kan göras av arbetslösa människor, som finns här, eller nyanlända som har kommit till Sverige, ska gå till personer som hämtas från andra kontinenter". Stefan Löfven står med Ylva Johansson på presskonferensen i Rosenbad (18/4) och beskriver hur S vill begränsa möjligheten för lågkvalificerade att söka arbete i Sverige. I praktiken innebär det en återgång till den arbetsmarknadsprövning som Sverige hade 1968-2008.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Liknande uttalande har tidigare sågats från vänster: Lisa Pelling på Dagens Arenas sa att "vreden var felriktad" och Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima blev "illa berörd" när det yttrades i Lördagsintervjun (7/4).
Den borgerliga attityden har fram tills nyligen varit att självförsörjning är arbetstillståndets moraliska grund. Men tanken att lågutbildade svenskar ska få lediga jobb gror. "Vad har Sverige behov av?" frågar sig Expressens politiska chefredaktör Anna Dahlberg i söndagens God morgon, världen! (15/4) och får medhåll av den borgerlige debattören Carl Rudbeck. Det är naturligt. Sverige har tagit emot ett stort antal lågutbildade samtidigt som vi har lägst andel lågkvalificerade jobb i Europa. Är det inte en lågt hängande frukt att stänga gränsen?
Det finns många skäl till att Sverige fortfarande bör välkomna lågutbildade arbetskraftsinvandrare. Totalt sett beviljades 15 500 personer arbetstillstånd 2017. Hälften av dem var högkvalificerade krav på akademiska studier, till exempel systemutvecklare och ingenjörer. En mycket mindre del av arbetskraftsinvandrarna har lägre utbildning. Det finns två motargument mot den senare. Det första kan vi kalla Stefan Löfvens: att lågutbildade arbetskraftsinvandrare tar jobb som arbetslösa hade kunnat ta.
Uttalandet bygger på en rapport från Riksrevisionen 2016 som konstaterar att 60 procent av arbetskraftsinvandringen sker till bristyrken, 20 procent till yrken i balans och 20 procent till överskottsyrken. Statsministern drar slutsatsen att 40 procent av jobben hade kunnat tas av arbetslösa i Sverige. Men kategorierna "yrken i balans" och "överskott" är komplexa eftersom de aggregerar upp regionala siffror. Även om en viss kompetens finns i Göteborg kan den saknas i Jokkmokk. Alla tjänster går heller inte att tillsätta bara en viss grundkompetens finns. Det finns en ledig kock, men kan den göra pekinganka? Som Livsmedelsföretagens tidigare vd Marie Söderqvist visade i fallet med bärplockare kan även lågkvalificerad personal ha hög specialistkompetens (DI 20/2-17).
Men låt oss tolka Löfven generöst. Säg att vi kan växla 40 procent av arbetskraftsinvandringsjobben mot inrikes jobb. Det ger då 6 000 jobb. Det är 3 procent av de jobb regeringen behöver för att nå vallöftet om Europas lägsta arbetslöshet. Idén om färre arbetskraftsinvandrare som en lösning på arbetslösheten är en fundamental dimridå. Arbetsmarknaden är inte en karusell med ett givet antal biljetter.
Det andra argumentet mot arbetskraftsinvandringen är att den präglas av omfattande fusk och har blivit en väg för personer som vill till Sverige men saknar asylskäl. Det finns ett fuskande, men möjligheterna har minskat sedan reglerna skärptes 2014 och det blev enklare att göra efterkontroller. Drivkraften att fuska mindre för arbetstillstånd än uppehållstillstånd eftersom arbetstillstånden är tillfälliga och kontrolleras av Migrationsverket. Den som ska ljuga om asylskäl behöver bara göra det en gång. En arbetskraftsinvandrare måste ljuga i maskopi med en arbetsgivare över lång tid.
Sverige har en liberal arbetskraftsinvandring, men vi ligger under OECD-snittet i antalet arbetskraftsinvandrare (0,3 procent mot 2,5 procent i industrialiserade länder). "Det motverkar integrationen, och det motverkar den svenska modellen och är dåligt för svensk ekonomi", säger Löfven om arbetskraftsinvandringen. Att regeringen inte vill välkomna arbetare till Sverige är en sak. Men att diskussionen om arbetskraftsinvandrare även från borgerligt håll förs som om svenska företag väljer bort inhemsk arbetskraft för att de inte nog värnar fosterlandet oroar mer. Vad hände med tanken att ekonomin inte kan kommenderas fram? Att den som kan jobba, bör få göra det?