Är vi rädda för det nya Sverige? - Främlingsfientlighet och medmänsklighet, och hur rädd han själv egentligen är för det nya, diskuterade författaren till boken “Vårt nya land. Sverige efter flyktingkrisen" Erik Hörstadius, författaren Stig Larsson och jag på Timbro i veckan.
Hörstadius utgångspunkt är, förutom flyktingkrisen, att av alla "som hittills fötts i världshistorien har vi som bor i detta land dragit en av de riktigt höga vinstlotterna".
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Inte alla skulle hålla med, kanske ligger mer än tur i svenskarnas historia och kanske finns andra tider och ställen som kan mäta sig med dagens men det är en ärligt redovisad ståndpunkt som ger intryck av att vara ärligt känd. Och den passar bra in i den svenska självbild som säger att vi har det bäst och inte sällan - är bäst.
Så vad är Erik rädd för? Han hamnar mitt i terrordådet på Drottninggatan. Och han uppfattar att otryggheten växer i vad han kallar "vårt nya land". Brå:s årliga Nationella Trygghetsundersökning bekräftar att framför allt unga, och kvinnor, oroar sig över brottsligheten.
Medan somliga av åsiktskorridorens väktare fortfarande anser att bara rasister och främlingsfientliga oroar sig för förändringarna, tar Erik sin oro på allvar och reser ut i landet för att prata med… ja, vad ska vi säga? Det lämpligaste ordet är nog "dem". För Erik Hörstadius tillhör, som många av oss, vad författaren David Goodhart kallar "Anywheres", den mobila välutbildade eliten. Erik ger sig ut och han träffar "Somewheres", de mindre mobila och ofta lågutbildade.
Men han har ett gott hjärta, han lyssnar och han sätter en ära i att inte snobba. Och den rädsla han redovisar i bokens början ger intryck av att snabbt klinga av. Så hur kunde nomaden Erik så snabbt finna sig tillrätta bland de arga och oroliga? Ett svar är att han också hittat många personer runt om i landet som arbetar med att hitta lösningar.
Elisabeth Kübler-Ross, psykiatriker och författare, dyker upp i minnet. Hon skrev i slutet av sextiotalet om vår reaktion på sorg, orsakad av förluster. Förlusten behöver inte handla om döden utan kan handla om andra extrema händelser. Och de fem sorge-faser hon funnit är förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans.
Applicerat på Sverige och den nya verklighet vi lever i sedan 2015, befinner sig rätt många fortfarande i förnekelsefasen. Inget särskilt har hänt, och det finns inget att oroa sig för. Andra är ilskna och arga, vilket skulle kunna tolkas som en sorgereaktion på en förlorad värld. En del av dem som är i förhandlingsfasen, är människor som ser vad som händer och försöker hitta lösningar i takt med att problemen anmäler sig.
Förhandlingen? Den består i att inte försöka tränga tillbaka företrädarna för de olika sidorna i intressekonflikterna som uppstått, utan att få båda sidor att se sitt ansvar för situationen. Depression? Svårt att säga.
Acceptans? Där någonstans hamnar Hörstadius. Och förhoppningsvis resten av Sverige. Men inte förrän vi gått igenom de andra stadierna. För gör vi inte jobbet ordentligt nu, är risken överhängande att sprickorna i "vårt nya land" blir ännu djupare. Det kan jag vara rädd för.