Asylpolitikens tydliga förlorare är kvinnorna - Utan ett tydligt genusperspektiv lär det bli svårt att uppnå en större rättvisa i asyl- och anhöriginvandringen. En redan ojämn könsfördelning i Sverige riskerar att spädas på, skriver forskarna Mikael Karlsson och Nujin Tasci.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Den nyligen tillsatta migrationsutredningen kommer få stor betydelse för den framtida könsfördelningen i Sverige. Under drygt 150 år, 1860-2014, var fördelningen mellan män och kvinnor påfallande jämn men alltid med en svag övervikt av kvinnor. Sedan år 2015 har dock Statistiska Centralbyrån (SCB) kunnat registrera en historisk befolkningsförändring: männen är nu för första gången i majoritet och gapet mellan könen växer för varje år till männens fördel.
Förutom att det har fötts något fler pojkar än flickor under senare år förklaras det demografiska skiftet framför allt av att männen är i majoritet bland invandrarna (SCB statistiknyhet 2019-02-21).
Enligt SCB:s statistikdatabas har drygt en miljon män invandrat till Sverige sedan millennieskiftet. Det motsvarar 53 procent av den totala invandringen under samma period (1,9 miljoner) och innebär en skillnad mellan könen på sex procentenheter. Av statistiken framgår också att genusgapet bland invandrarna tenderar att öka. Den senaste fyraårsperioden (2015-2018) hade gapet vuxit till tio procentenheter: 55 procent män och 45 procent kvinnor.
Mot den här bakgrunden blir migrationsutredningens arbete extra intressant. Enligt regeringens direktiv den 14 juni ska den parlamentariskt sammansatta kommittén ta ställning till den framtida migrationspolitiken vad avser särskilt asylinvandring och anhöriginvandring. Men eftersom genusgapet skiljer sig starkt åt mellan dessa två grupper kommer utredningens slutsatser oundvikligen att få konsekvenser för den framtida könsfördelningen.
Bland asylinvandrarna har männen länge varit i klar majoritet. Under de senaste femton åren, 2004-2018, rör det sig om en skillnad på totalt 23 procentenheter: 61,5 procent män och 38,5 procent kvinnor av drygt 320 000 individer. Beaktar vi alla asylsökande under samma period (knappt 630 000 personer inklusive de som har fått avslag) växer gapet till 32 procentenheter.
Den stora differensen bland asylinvandrarna är överraskande eftersom krig och förtryck normalt inte diskriminerar mellan könen. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR har också kvinnor under senare år utgjort cirka 48 procent av världens flyktingar (Global Trends: Forced Displacement in 2018, 2019 s. 61). Bland de som söker sig till Europa är andelen något lägre, cirka 44 procent.
Att män hamnar i så kraftig övervikt när Sverige kommer in i bilden kan ha olika förklaringar. Migrationsforskningens katalog av hypoteser indikerar att gapet skulle kunna vara ett resultat av till exempel geografi (är män mer benägna att ta sig hela vägen till Nordeuropa?), ekonomi (är efterfrågan på arbetskraft högre i mansdominerade yrken?) eller sociologi (delar asylinvandrande män med sig av sina erfarenheter främst till andra män?).
I den andra gruppen, anhöriginvandrarna (vilket här syftar på anhöriga till flyktingar), är situationen nära på den rakt motsatta. Med andra ord, här har kvinnorna under samma period varit märkbart fler än männen. I runda tal uppgår skillnaden till femton procentenheter: 57,5 procent kvinnor och 42,5 procent män av drygt 130 000 individer.
Det andra genusgapet är inte lika förvånande utan kan sägas ligga i linje med hypotesen om en könsuppdelad flykt. Enligt denna reser männen i förväg till destinationslandet för att söka asyl medan kvinnorna, och resten av familjen, väntar någonstans utmed flyktvägen för att så småningom, när asylansökan har beviljats, kunna resa vidare i egenskap av anhöriginvandrare.
Att anhöriginvandringen ligger på en betydligt lägre nivå än asylinvandringen kan vara en varningssignal om att många kvinnor fastnar på vägen; antingen som internflyktingar i sina ursprungsländer eller i flyktingläger i transitländer som till exempel Libanon, Turkiet eller Libyen. Å andra sidan ska inte uteslutas att siffrorna speglar verkligheten ganska väl. Eftersom drygt hälften av de asylinvandrande männen är under 25 år har gissningsvis många av dem ännu inte hunnit att bilda egna familjer.
SCB:s statistik visar att de två genusgapen är mycket beständiga över tid. Med andra ord, även om storleken på gapen skiftar något är män varje år i majoritet bland asylinvandrarna liksom kvinnor hela tiden är i majoritet bland anhöriginvandrarna. Det är ett mönster som fanns redan innan kriget i Syrien startade år 2011 och som fortfarande finns kvar efter de senaste årens åtstramningar av asylpolitiken.
Det senare innebär också att utan ett tydligt genusperspektiv lär det bli svårt att uppnå en större rättvisa i asyl- och anhöriginvandringen. Statsmakterna kan förstås bestämma nivåerna på invandringen, men som statistiken förvarnar om är det inte osannolikt att genusgapen i sig kommer att bestå. Problemet är särskilt framträdande i asylinvandringen där flyktingkvinnor även fortsättningsvis riskerar att stå som förlorare.
I förlängningen kommer detta - tillsammans med det manliga överskottet inom andra grupper av invandrare - sannolikt att befästa och späda på den allt ojämnare könsfördelningen i Sverige. Det finns därför all anledning för såväl utredare som lagstiftare och lagtillämpare att vara uppmärksam på de vidare konsekvenserna av en ny migrationspolitik. Detta gäller oavsett om processen kommer att leda fram till ett stramare eller liberalare regelverk.
Michael Karlsson
professor i statsvetenskap
Nujin Tasci
master i statsvetenskap