Asylsökande ser dörren till USA stängas - Allt fler asylsökande försöker ta sig in i USA, där barn och föräldrar skiljs åt under det som människorättsorganisationer kallar helt inhumana förhållanden. Just kaoset vid gränsen och hårdnande regler i USA gör att ännu fler ger sig av, tror migrationsforskare.
NEW YORK. En tvååring som hade kissat på sig. Leriga fyraåringar som inte hade fått något att äta, i samma otvättade kläder som när de kom. En åttaårig flicka som försökte ta hand om en panikslagen fyraåring. Femton barn som hade influensa. Tio som isolerats. Alla utan föräldrar eller släktingar, och många vars familjer inte hade en aning om vart barnen tagit vägen.
Detta är en personligt skriven text. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det var något av vad en grupp människorättsjurister och läkare fann när de besökte asylmottagningar vid den amerikanska gränsen i Texas i veckan. Ensamma, förtvivlade, sjuka och hungriga barn som hållits inspärrade i veckor. Helt utan svar på frågor om vad som skulle hända med dem.
Bara på den lilla gränsstation som besöktes av chockade läkare och jurister fanns 250 barn. De senaste siffrorna är från slutet av maj, och då hölls totalt 14 000 ensamma barn i förvar enligt Department of Homeland Security. En del hade kommit ensamma, men många hade också skilts från sina familjer.
En särskilt grym detalj är att mer information om enskilda asylsökande nu delas mellan myndigheter. Det innebär i praktiken att den som har försvunnit någonstans in i USA, eller kanske sedan länge lever som papperslös, måste registrera sig och lämna fingeravtryck för att kunna komma i kontakt med sina barn och minderåriga familjemedlemmar och hämta ut dem. Därmed kan både barnet och föräldern deporteras, om det visar sig att de inte har asylskäl, och det gör i sin tur att en del barn lämnas ensamma längre.
Metoden har beskrivits som att amerikanska myndigheter använder "barn som bete" av människorättsorganisationer. Många barn transfereras också mellan mottagningar och det blir svårt eller näst intill omöjligt att spåra dem djupt inne i systemet även för den familjemedlem som registrerar sig och verkligen letar aktivt.
I de tillfälliga förvaren är det meningen att asylsökande ska tillbringa på sin höjd några timmar innan de slussas vidare. Tanken är att en domare sedan ska höra människors asylskäl. Men i det som nu av allt fler kallas för en riktig kris vid gränsen mot Mexiko tycks mottagandet helt vara på väg att haverera på många platser. Ensamma barn tillbringar i snitt nästan hundra dagar inlåsta på tillfälliga boenden.
Många har inte heller råd att betala den borgenssumma som skulle kunna försätta dem på fri fot medan de inväntar sitt möte med en domare, och frivilligorganisationer försöker nu få allmänheten att skänka pengar för att få ut fler människor ur de allra mest överfulla asylförvaren med sämst förutsättningar.
Human Rights Watch har tidigare dokumenterat hur människor spärras in i det som asylsökande kallar för "kylskåpen", vilket är celler utan möbler eller filtar där både barn och vuxna sover på iskalla betonggolv, utan tillgång till duschar eller rinnande vatten på flera dygn.
Det finns ytterligare en outhärdlig och livsfarlig konsekvens av att gränsmottagningarna är överfulla. Amerikanska myndigheter är skyldig att ta emot alla asylansökningar vid de officiella gränsövergångarna. Men när när det är för många människor på en gång, och förvaren är fulla av människor, så hindrar ibland gränspolisen andra från att komma hela vägen fram. Det är en av anledningarna till att människor försöker ta sig över gränsen på andra håll.
Som den 25-årige man från El Salvador som drunknade med sin nästan tvååriga dotter i veckan. De flydde från gängvåld och korruption, och var på väg för att söka asyl i USA. Bilden på dem föranledde både politiska utspel och förfäran i USA - men även från Europa som själva gör sitt bästa för att hindra flyktingar från att komma innanför unionens gränser.
De mest extrema konsekvenserna av den hårdare flyktingpolitiken är just detta - att människor dör - men den officiella intentionen är också helt klart att avskräcka människor från att ens försöka ta sig till USA. Och just detta - att försöka få en "chilling effekt" på människor, kan ha rakt motsatt effekt, säger Sarah Pierce som är jurist på Migration Policy Institute i Washington D. C.
Organisationen forskar kring och analyserar flyktingströmmar över hela världen, och istället för att uppfatta budskapet som att det är för riskabelt att försöka så uppfattar många desperata människor i Centralamerika något helt annat, enligt henne. Den extremt instabila situationen i Guatemala och Honduras, med gängvåld och illa fungerande regeringar, gör att många unga människor tänker att det är "nu eller aldrig" som det gäller att ta sig ut.
När USA gradvis gör det svårare att ta sig dit uppfattar människor istället att det snart kan bli helt omöjligt, så det gäller att skynda sig. Att dörren till USA obevekligt håller på att stängas. Smugglare, som är känsliga för marknaden, har också pressat priserna vilket gör att fler går ihop och åker tillsammans.
"Vi behöver helt klart mer resurser vid gränsen, i synnerhet i form av lokaler och personal", säger Sarah Pierce. "Det är en helt ny verklighet som består av än mer sårbara människor, i synnerhet barn. "
Hela systemet måste också gå mycket snabbare, säger hon. Den som har fått ett första möte med en domare och anses ha preliminära asylskäl får sedan i snitt vänta mellan två och fyra år på att få sitt ärende avgjort. Betydligt fler asylsökande väntas också få avslag, eftersom den förre justitieministern tog bort en särskild asylkategori för de som utsatts för eller hotats av gängvåld och våld i hemmet.
Långsiktigt är USA:s situation med flyktingar också väldigt lik den som Europa har: Inte förrän de länder som människor flyr från blir uthärdliga att leva och bo i kommer något att förändras. Tills dess kommer hela familjer med barn att ta risken av att skiljas åt och försvinna in i det kaos som USA:s asylmottagning just nu utgör.
Tf