Att sörja det vi inte minns - Flickan Parisa bor med sin pappa och farmor i ett trångt hus med andra flyktingar. De väntar och väntar på att få plats i någon av båtarna som kan föra dem i säkerhet. I ett litet kuvert förvarar barnet sin mest värdefulla ägodel: en frans från en sjal. Det enda fysiska minnet som finns kvar från den döda modern.
Berättelsen är hämtad från Marjaneh Bakhtiaris novell "Farväl till dem på land", en av fyra noveller på temat flykt som Novellix och Hallpressen har gett ut. I förordet skriver Hallpressens kulturchef Anders Rydell att ett hem "kan ta generationer att bygga, men bara en minut att förlora". Ibland är det enda man får med sig en liten frans.
Frånvaron av fysiska minnen är även ett centralt tema i Athena Farrokhzads starka radiodrama "Brev till en krigerska" som sändes nyligen i P1. En av berättarrösterna talar till sitt ofödda barn: "Jag har inget arvegods att ge dig. Ingenting som förts vidare mellan generationer. " Det som däremot finns kvar är berättelserna om släktingars frihetskamp i Iran, Kurdistan och Argentina - striderna som möjliggjorde nästa generations överlevnad.
Kampens nödvändighet projiceras på bebisen - den sprattlande krigerskan - för att den lilla ska förena det förgångna med framtiden. Det kan tolkas som en problematisk determinism, där barnet förväntas följa en utstakad väg. Det kan också tolkas som en öm förhoppning om att tidigare offer inte ska glömmas bort. Farrokhzads radiodrama visar att många pendlar mellan dessa skilda poler. Tydligast blir det när Shang Imam i verket säger: "Jag är rädd för att någonting ska ta slut med dig. Om det tar slut med dig vet jag inte hur vi ska känna igen oss i varandra. Jag hoppas att någonting ska ta slut med dig. Om det inte tar slut med dig vet jag inte hur länge det ska fortsätta. "
Det är en smärtsamt precis beskrivning av hur föräldrars uppoffringar kan leda till en skuldkänsla hos barnen. Har vi kämpat tillräckligt? Och hur länge ska vi egentligen behöva kämpa? Det visar på gapet som uppstår mellan de olika generationerna i immigrantfamiljer. Ett gap som sorgligt nog aldrig kan överbryggas eftersom livsförutsättningarna är så olika. Som Şîlan Diljen nämner i "Brev till en krigerska": för den fyraåriga dottern var det en stor sak att byta dagis, själv bytte hon land när hon var i samma ålder. Hur pratar man om det? När ska man prata om det?
När jag i fredags ledde ett panelsamtal om "Brev till en krigerska" på Transistorfestivalen, nämnde jag att det inte är självklart vilka minnen som går i arv. Ett exempel är min pappas långa tystnad om folkmordet i Osmanska riket 1915. Under min uppväxt berättade han aldrig några detaljer om släktingarna som mördades eller släktingarna som mirakulöst överlevde. Det var först förra året när jag pratade med honom som journalist, inte som dotter, som han började dela med sig. Tystnaden är en vanlig konsekvens av migrationen. Det kan, som i pappas fall, handla om att inte vilja föra vidare trauman till sina barn. Men det kan också handla om skam.
I efterordet till sin roman "Swede Hollow" noterar Ola Larsmo att det endast finns ett nedskrivet vittnesbörd från slumområdet Swede Hollow i Minnesota där tusentalet svenskar bodde i slutet av 1800-talet. Samma sak med de 50 000 svenska migranter som bodde i New York vid sekelskiftet. "Om dem vet vi ingenting annat än att de fanns", skriver Larsmo. Förmodligen kunde - eller ville - ingen av dem föreviga sitt fattiga, hårda liv.
Ola Larsmos roman och Athena Farrokhzads drama visar hur konsten ger en röst åt dem som inte kan berätta själva. De som besegrades och segrade i tysthet. Att föra vidare berättelser är en mänsklig urkraft. Om vi inte följer den instinkten besannas Shang Imams farhåga i "Brev till en krigerska", att "förlusten definierar oss trots att vi inte minns vad vi har förlorat".