Att utvisa afghaner. Trots allt. - Ibland är det hopplöst svårt att tycka rätt. Att känna rätt. Som vid utvisningarna av unga människor till Afghanistan.
Skulle vi själva vilja tvångsflygas till ett land där klanstrider blandas med talibanattacker och attentat från terrorsekten IS? Vill vi se våra egna barn flygas iväg för ett liv i misär och ständig skräck? Trodde inte det.
Dagligen kommer skrämmande uppgifter. En fåraherde i Kabul var ingen fåraherde utan en självmordsbombare. Internationella rödakorskommittén drar ner på sin verksamhet i landet, på grund av våldet. Amnesty hävdar att ingen provins i Afghanistan är säker att utvisa till.
Ändå utvisar Sverige till Afghanistan. Därför att Migrationsverket ibland gör en annan bedömning av vem som i det enskilda fallet har skyddsbehov.
I radions Studio Ett i tisdags förklarade en aktivist varför hon anser att varje busschaufför och flygkapten bör vägra delta i "deportationerna", varför varje polis bör stanna hemma från jobbet den dagen:
"Vi har ju alla ett gemensamt ansvar för vår demokrati. "
Samtidigt. Det är inte Amnesty som stiftar svensk lag. Det gör folket via riksdagen, som i sin tur uppdragit åt Migrationsverket och migrationsdomstolar att avgöra asylärenden. Och att acceptera rättsstatliga principer är i högsta grad att ta ansvar för vår demokrati.
Så. Sent i tisdags kväll lyfte ett plan från Landvetter med ett tiotal utvisade ombord. Mot Afghanistan. Den smärta många känner är förståelig.
Enklast vore kanske att alltid sätta civil olydnad på humanitär grund över lagen. Nästan lika enkelt som att dra alla unga afghaner över en kam, kalla dem "skäggbarn" och vända sig bort och somna om.
En bättre väg är att tro på både ett generöst mottagande av människor på flykt och en rättsstat så fri från godtycke det någonsin går. Trots att det är hopplöst svårt.