Även fina författare kan ha förfärliga åsikter - En uppburen position i kulturlivet är ingen garanti för en rumsren politisk ståndpunkt. En fantastisk författare kan ha förfärliga åsikter.
På semester i norra Norge stannade jag nyligen till i Knut Hamsuns hemtrakter. I Hamarøy finns författarens barndomshem, omvandlat till gemytligt museum där guiden bjuder på kaffe i stugan medan han berättar om bygdens store son. Inte långt därifrån ligger Hamsunsenteret, som av den amerikanske arkitekten Steven Holl fått formen av ett modernistiskt torn på vars takterass spretiga bambustavar reser ragg. En märkesbyggnad mitt i spenaten som har fått NRK att fråga sina tittare om detta möjligen kan vara "Norges styggeste bygg".
Detta är en personligt skriven text. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Mina museibesök sammanföll med en svensk debatt som flämtade till mitt i sommarstiltjen: bör kulturpersonligheter lufta sina politiska åsikter offentligt? Det hela började med att Annah Björk i Göteborgs-Posten tyckte att Håkan Hellström skulle utnyttja sin position till att uttala sig "om världsläget, om flyktingbåtarna på Medelhavet, om ensamkommande barn som inte får stanna i Sverige eller om normaliseringen av rasismen". Och även om skribenten förnekar det, känns det uppbenbart att hon utgår från att popstjärnans politiska varudeklaration överensstämmer med hennes egen.
Så kan det naturligtvis vara - men det kan också förhålla sig helt annorlunda.
Knut Hamsun var sin tids litterära stjärna. 1890 skrev han den nyskapande romanen "Svält" och 1917 - för exakt hundra år sedan - gav han ut "Markens gröda", som resulterade i Nobelpriset i litteratur och världsberömmelse. Hamsun gjorde just det som nu efterlyses i debatten - han använde sin upphöjda position till att offentligt ta ställning.
Dessvärre tog han ställning för Adolf Hitler. Han uppmanade sina landsmän att lägga ner vapnen inför de invaderande tyskarna och bet sig ihärdigt fast vid denna ståndpunkt - den 7 maj 1945 skrev han en hyllande dödsruna över nazistdiktatorn på förstasidan i Aftenposten.
Påmind om detta norska trauma - att den store skalden visade sig vara något av en landsförrädare - letar jag vid hemkomsten till Stockholm i bokhyllan och hittar "Svält" och "Markens gröda". Den förstnämnda är precis så bra som jag minns den från läsningen i de sena tonåren. En febrigt intensiv berättelse från sent 1800-tal i Kristiania (dagens Oslo), där en utfattig, svältande författare hankar sig fram. Hungern gör honom yr och vimmelkantig, på gränsen till delirisk. Denne egensinnige outsider överlever genom att då och då få några kronor i betalning av nyckfulla tidningsredaktörer, pantsätta sina tillhörigheter eller gnaga på ett rått köttben som han tiggt till sig av en slaktare under förevändning att det var ämnat åt en hund.
"Markens gröda" är inte ett lika kärt återseende, men det är en vacker episk skildring av nybyggarna Isak och Inger och deras vedermödor med att anlägga och driva en gård i vildmarken. Vid läsningen är det dock svårt att inte tolka vurmen för jorden genom rastret av Hamsuns senare offentliggjorda nazistsympatier. Detsamma gäller de negativa omdömena om olika folkgrupper: "lappen" är lismande och lömsk, "juden och yankeen" är symboler för kapitalismens avigsidor och i boken förekommer fraser som "en liten ynklig negerhjärna".
På bio ser jag sedan "Farväl Europa", Maria Schraders fina film om den österrikiske författaren Stefan Zweig, vars pacifistiska hållning och judiska börd gav hans verk en given plats på Hitlers bokbål. Zweig tvingades till en kringflackande exil i Latinamerika och hade självklart en helt annan åsikt om nazism än Hamsun. Men till skillnad från norrmannen yttrade han den inte lika gärna offentligt. I filmen försöker Zweig - i skådespelaren Josef Haders gestaltning - förklara denna ovilja när en journalist i Argentina 1936 kräver att han ska brännmärka Hitlers regim:
"Jag tänker inte fördöma det som händer på andra sidan jorden i ett rum fullt av likasinnade. För mig vore det obscent, och det skulle helt verkningslöst falla till marken. Varje motståndsgest som saknar risktagande eller verkan är inget annat än ett uttryck för ärelystnad. "
Det han inte ville göra är numera en ganska populär syssla: att omgiven av en hejarklack döma ut något som samtliga närvarande kan enas om är dåligt. Men i dag behöver vi inte befinna oss i en annan världsdel än dem vi kritiserar för att känna oss trygga. Det räcker med att hålla sig inom sin egen bubbla på sociala medier - eller kanske att stå inför hängivna fans på Ullevi? - där man garanterat får sin ärelystnad stillad genom gilla-markeringar eller applåder.
Knut Hamsun var en politisk idiot, men trots det skulle nog en hel del hävda att han var en bättre författare än Stefan Zweig. Den sistnämnde tycks däremot ha varit en betydligt bättre människa. Min poäng är att dessa båda egenskaper inte nödvändigtvis hör ihop.