Även populistpartier behöver anpassa sig - Den prisade brittiske politikprofessorn Matthew Goodwin levererar ett hårdkokt budskap i ny bok - nationell populism är här för att stanna.
Matthew Goodwin är professor i politik och internationella relationer vid Rutherford College, University of Kent. Tillsammans med Roger Eatwell har han nyligen lanserat boken "National populism: The revolt against liberal democracy" (Pelican Books/Penguin).
Vad är nationell populism?
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
- Varje nationellt populistparti har lokala variationer men gemensamma teman: de protesterar mot globalisering, massinvandring och konsensuspolitik. De lovar att ge röst åt dem som känner sig negligerade, kanske föraktade, av eliter till vilka avståndet ökar. Populister från vänster betonar oftare klasstillhörighet.
Vad beror framväxten på?
- Det vanliga misstaget är att fokusera på kortsiktiga faktorer, som flyktingkrisen och den finansiella krisen, men argumentet i boken är att vi behöver ta ett steg tillbaka från den omedelbara politiska miljön och i stället se på de långverkande förändringar som har skapat förutsättningar för dessa rörelser: volatiliteten och de djupa förändringarna har skapat känslor av misstro mot det politiska systemet, det finns rädslor att den nationella identiteten hotas, en upplevd förlust ur det ekonomiska systemet och försvagade band mellan mainstream-partier och vanliga väljare. I de länder där det skett en framväxt av populistiska rörelser har det sammanfallit med socialdemokratins fall.
Du har följt utvecklingen i Sverige under en tid. Vad händer?
- Sverige är ett exempel på denna utveckling. Jag minns en diskussion 2002 med företrädare för akademin i Stockholm, och vid den tidpunkten argumenterades för att det fanns lika stor potential för populistpartier i Sverige som i andra västliga demokratier, men att det inte fanns en artikulerad kraft som kunde mobilisera den. Nu har Sverigedemokraterna blivit mer organiserade, vuxit ur potentialen. I mina doktorandstudier från sent 1990-tal och tidigt 2000-tal, nämndes Sverige som ett av fyra länder som vi sade aldrig skulle få framgångsrika populister. Sverige och Nederländerna för att de var historiskt liberala, Tyskland för sin historiska erfarenhet och Storbritannien för dess starka institutioner, som demokratins hem. Nu, 20 år senare, har alla dessa fyra fått signifikanta uppror.
En stor stötesten i den svenska regeringsbildningsprocessen är hur man ska hantera framväxten av Sverigedemokraterna. Vad är din åsikt?
- Den traditionella synen är att du ska fördöma och dra en linje mot dem, inte samarbeta eller släppa in. I dag har vi helt enkelt kommit till en punkt där det är orealistiskt, om man tar i beaktande deras stöd, men också den normalisering partierna själva genomgår. Även populistpartierna behöver anpassa sig till vår norm och våra sociala system. Det är en sak med utrerade antidemokratiska, antisemitiska och fascistiska partier, som Gyllene gryning i Grekland, men de har inte varit särskilt framgångsrika. De partier som har lyckats har behövt förändra sig och anpassa sig till demokratiska ramverk.
- I Sverige kommer ni att behöva adressera missnöjet kopplat till migration och integration och försäkra väljarna om att ni inte återvänder dit ni var. Ni måste bli mer effektiva på brottsbekämpning, inte minst ungdomskriminaliteten. Om ni inte gör det, tillåter ni SD att bli talesperson för de frågorna. Erfarenheten vi har i Storbritannien av populism är att när mainstream-politikerna tar sig an deras frågor, berövas de utrymme, medan den konsekventa isoleringen bara gör dem starkare långsiktigt. Man måste erkänna att partier förändras.
Hur ser du på EU-samarbetets förutsättningar framåt?
- Personligen är jag rätt skeptisk. Ska EU på lång sikt överleva, måste man göra stora, obekväma förändringar. Man måste finna enighet om migrationsfrågorna, säkra den yttre gränsen, arbeta med integration och sammanhållning, inte acceptera parallellsamhällen. Det finns länder vars ekonomiska omständigheter är sådana att de inte tjänar på det ekonomiska systemet, framförallt i södra Europa där det är hög arbetslöshet, lönestagnation och där ekonomin inte är produktiv. I dag finns det stora ekonomisk skillnader mellan nord och syd, starka identitetsdispyter mellan öst och väst, så det saknas en långsiktig, samstämmig plan. Kan man åstadkomma en sådan, finns förutsättningar. Men än så länge finns det ett stort stöd för EU i många länder, vilket måste ses som remarkabelt efter finanskrisen.
Den svenska debatten följer återkommande Godwins lag (längre diskussioner urartar konsekvent; oberoende av ämne och saklighet jämförs förr eller senare någon med något relaterat till nazismen eller Adolf Hitler). Varför?
- Jag känner till Godwins lag - vi är inte släkt! Men det här är en svaghet hos vänstern. Om vår politiska kultur insisterar på att den som lyfter de här problemen är nazist eller rasist, skapas en miljö där inga kan känna att de har en röst i frågor som oroar dem. Det gynnar bara nationella populister. Då kan man inte föra debatten framåt, vilket leder till en ohållbar situation. Det är mycket illiberalt, och de här krafterna bär stor skuld för framväxten av populism, eftersom de har sagt till väljarna att de har varit för dumma för att förstå, är irrationella, extrema, rasister, islamofoba… Om vi inte kan föra en seriös, modererad diskussion, blir de enda som äger dessa frågor extremer.
Vad tänker du om mediernas roll?
- Medierna har i det breda, generella perspektivet en otroligt viktig roll att spela. De måste låta folk delta i diskussionen, tillåta olika aspekter att komma fram. Om medierna blir för instämmande, eller bara representerar en sida, företrädesvis den liberala, kosmopolitiska sidan, och inte tillåter oenighet - drivs diskussionen under jord och online där den fortsätter förstärka populismen.
En fråga som ställs i många fora numera: överlever den liberala demokratin?
- Den liberala demokratin kan överleva, men den måste förändras. De samhällsförändringar jag nämnde inledningsvis har funnits under lång tid, långt före Twitter och Facebook. De har orsakat och kommer fortsätta skapa väsentliga politiska effekter. Det politiska systemet måste bli mer representativt, medborgarna måste uppleva att deras inre och yttre säkerhet är tryggad, att de yttre gränserna är robusta och att den ekonomiska ordningen är rättvis när det gäller förmåner som andra grupper får. Det finns inga färdiga lösningar, men bollen ligger hos dem som värnar den liberala demokratin.