Blod är tjockare än olja - Hur hamnade vi här?
Hur blev miljoner svenskar aktieägare i ett bolag som i veckan delgivits misstanke om grovt folkrättsbrott? En brottsrubricering så allvarlig att man får gå tillbaka till Nürnbergrättegångarna för att hitta en motsvarighet.
De svenska storbankerna Nordea, Handelsbanken och Swedbank samt Fjärde AP-fonden som förvaltar våra pensionspengar är fyra av de tio största ägarna i Lundin Petroleum.
Nyheten berör på så vis oss alla.
Jag stod på ett hustak i Bangladesh huvudstad Dhaka när telefonen vibrerade till i fickan. När jag nu kommit åt internet ser jag med stigande förvåning att en del av rapporteringen sker under rubriker som "Investerarna stannar troligen kvar i Lundin" och krönikor om "Vad detta innebär för Lundinaktien?"
Det är kliniskt rent: Siffror. Oljekurser. Grafer.
Köpa eller sälja?
Kanske är det där problemet ligger. I Ogaden eller Södra Sudan ser några av oss humanitära tragedier, mänskliga öden och behov av ansvarsutkrävanden.
Andra ser en potentiellt hotad avkastning.
På ett sätt är nog ingen förvånad att det är just Lundin som nu misstänks. Redan 1984 bröt bolaget guld i det apartheidstyrda Sydafrika trots FN:s bojkott mot landet. Några år senare hamnade koncernen i rampljuset igen när FN svartlistade dem efter att de ansågs ha plundrat Kongo på koppar och kobolt.
Efter det följde projekt i Libyen och al-Assads Syrien. Och så småningom: Sudan, företagets hittills mest kritiserade satsning som av en mer eller mindre enhällig internationell opinion utpekats som moraliskt bankrutt.
Och ja, Ogaden, förstås. I boken "438 dagar" skriver jag att man kan jämföra Lundinbröderna med frilansjournalister. De tar sig bortom de stora bolagens allfartsvägar: "No guts no glory", är valspråket.
Lundin argumenterar nu för sin tro på att oljeutvinning i konfliktzoner skapar "fred och välstånd" och att det unika med bolaget inte är kriserna det försatt sig i utan att det alltid klarat sig ur alla kriser. Så den stora frågan är vad Lundins verksamhet säger om Sverige som land. Att statliga AP-fonder, Swedbank och Nordea - trots allt vi vet, genom alla år, i kris efter kris - hållit fast vid Lundinaktierna in i kaklet, säger något om oss alla.
I en intervju med Nordeas chef för ansvarsfulla investeringar Sasja Beslik blev det tydligt att det är först om Lundin döms i en domstol som det kan bli aktuellt för banken att agera. Men borde inte etik, och etiska investeringar betyda något innan övergreppen blivit så omfattande och väldokumenterade att det rör sig om misstänkt krigsbrott? Måste det gå så långt att bolaget prövas i en domstol för att svenska storbanker och AP-fonder ska se det som en problematisk investering? Handlar etik bara om att undvika det som är ett uppenbart brott mot krigets lagar eller handlar det också om det som är omoraliskt?
Innan jag och Johan Persson reste in i Ogadenregionen för att söka svar på vilka effekter oljeutvinning i en konfliktzon skulle få för civilbefolkningen intervjuade vi en mängd flyktingar.
Orden från en av dem glömmer jag aldrig: "Gode Gud, du som har placerat oljan där, kan du inte vara så snäll och ta bort den igen. "
Även om vi sköts, skenavrättades, dömdes som terrorister och därmed hindrades från att genomföra en granskning av Lundins verksamhet i regionen så är det hoppfullt att rättsvårdande myndigheter har fortsatt att granska bolagets verksamhet i andra länder.
Likheterna mellan en åklagare och en journalist är flera Men det finns en avgörande skillnad. Journalisters frågor behöver man inte svara på och än så länge har en del styrelseledamöter, däribland den tidigare ledamoten Carl Bildt, avböjt att kommentera nyheten.
Frågor som ställs av en åklagare i en domstol är av en helt annan kaliber.
Att hävda att man skapat "fred och välstånd" i Sudan kan man göra i en intervju. Att hävda det i ett förhörsrum, på sjunde våningen hos Krigsbrottskommissionen, är en helt annan utmaning.
Martin Schibbye
chefredaktör för Blank Spot Project och författare till boken "438 dagar".