Bristen på mening fyller världen med ondska - I senaste numret av den brittiska tidskriften The Spectator kan man avnjuta Johan Norberg, Sveriges alltid gladaste liberal. Allt blir bättre! Alla blir rikare! Sluta sura! Så kan man sammanfatta det fröjdefulla budskapet. Norberg har som vanligt alldeles rätt - det har han dygnet runt - problemet är att det spelar ingen roll. Inte just nu. Inte på ett bra tag.
Vid tolvslaget år 2000 trodde ingen att vårt århundrade skulle bli den hejdundrande återkomsten för auktoritär populism. Allt vi oroade oss för var millenniebuggen. Världen var så skinande vacker: liberalismen hade segrat, historien var slut. Nu återstod blott en underbar marsch framåt, genom det allt starkare ljuset.
Det kom, som bekant, somligt i vägen. Brinnande torn och finanskris och ett par, sjutton krig och flyktingströmmar och brexit och . . . Trump?
Liberalismen har skapat en massa välstånd: barnadödligheten minskar, allt fler kan äta sig mätta, folk kan spela Pokemon Go tills ögonen blöder. Samtidigt har den också skapat en hel drös skitförbannade människor. De dåliga förlorarna, brukar det heta. Vita arbetarklassmän som är för dumma för att förstå att de helst av allt borde självdö och ge plats åt andra. Men de är inte de enda som kokar. Även många av vinnarna tycks märkligt ilskna. Varför? Vad driver människor till att såga av den gyllene gren de sitter på?
Endast om man framhärdar i sin tro på att människan kan leva på bröd allena blir sådana frågor obegripliga. Sällan beskrivs det så tydligt som i Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs dokumentärroman "Tiden second hand" hur liberalismen har misslyckats med att fylla det ideologiska tomrum som kommunismen lämnade efter sig. Vittnesmål efter vittnesmål berättar om gamla umbäranden och lidanden, men också om en förlorad känsla av mening. Av svunnen stolthet. Sovjetunionens fall lämnade hål efter sig i delar av befolkningen.
Västvärlden över finns liknade tomrum. Liberalismens individcentrering har spjälkat upp den kollektiva berättelsen. Det är på många sätt fantastiskt - aldrig har vi varit så fria att skriva våra egna liv. Hurra, och så vidare. Men det finns gott om människor som föredrar att leva efter åtminstone en tillstymmelse till manus. Följaktligen har vi ett vakuum som nu håller på att fyllas med lite allt möjligt smått och ont: radikal islamism, identitetspolitik, högerpopulism. Vad som helst som går att brinna för. Bränna för.
Tillbaka till millenieskiftet. Samma kväll som vi skålade för framtiden stod den gravt alkoholiserade president Jeltsin i rysk tv tillsammans med sin tronföljare, en dittills rätt okänd man vid namn Vladimir Putin. Med orden "Ta hand om Ryssland" lämnades nycklarna över till den unga, liberala staten. Det var då.
1900-1914! Underbar epok. Alla kurvor gick uppåt. Världshandeln blomstrade. Internationella fördrag slöts. Fler och mäktigare röster höjdes för att avskaffa kolonialväldena. Johan Norberg hade jublat.
Och världen har ju också blivit ännu bättre sedan dess. Men det kom, som bekant, en del i vägen däremellan.