Cameron satsar allt. Och kan rädda EU. - David Cameron. Hur kommer han att gå till historien? Vad kommer det att stå om Storbritanniens konservative premiärminister på framtidens historiesajter?
Mannen som satsade allt - hela EU - på ett kort. Som lanserade idén om en folkomröstning för att stoppa EU-kritiska Ukip. Som ville göra sig populär i de konservativas högerhörn, men gjorde bort sig. Som trodde för mycket på sin egen förmåga, som inte lyckades leda massorna och tvingades avgå som partiordförande och premiärminister och bidrog till att EU föll samman när unionen behövdes som mest. Som grävde sin egen politiska grav och unionens, i samma spadtag.
Eller mannen som med darr på ribban lyckades hålla kvar Storbritannien i EU och sedan bidrog till att reformera - och rädda - unionen.
På torsdag nynnar britterna med The Clash: Should I stay or should I go. På fredag vet vi.
Och precis som i det amerikanska presidentvalet senare i år saknar den stora majoriteten som berörs av resultatet rösträtt.
Vi kan bara hoppas på att Cameron inte spelar bort vår framtid.
Flera EU-ledare har redan varnat för följderna av ett brittiskt utträde. Europeiska rådets ordförande, den polske historikern Donald Tusk, levererar en riktig domedagsprofetia i tyska Bild (12/6): brexit kan bli början till slutet, inte bara för EU utan hela den västerländska civilisationen.
Också Sveriges nya EU-minister Ann Linde (S) är dyster. Hon anklagar Cameron för att ha agerat oansvarigt. Liksom många andra är hon orolig för att det brittiska utträde som nu tycks rycka närmare får också andra länder att vilja ompröva sitt medlemskap eller kräva att få omförhandla sina avtal med EU.
Svexit? Lita på att den debatten tar fart också i Sverige. Ja eller nej, all over again. Bara för att Cameron hade det lite tufft på hemmaplan. Tack för det.
Aftonbladets Londonbaserade krönikör Katrine Marçal slår fast att Storbritannien har blivit väldigt korkat. "Det händer de bästa, och Storbritannien är en av de bästa, men man bör kalla saker för vad de är", skriver hon (12/6) och ringar in brexitgänget: en lös allians av nyimperialister, marknadsfundamentalister och rasister.
Ett gäng som tror att britterna klarar sig bäst på egen hand. Korkat, onekligen.
Opinionsmätningarna är dystra för alla oss som tycker att britterna bidrar i unionen. Inte blev det muntrare när tabloiden The Sun i tisdags uppmanade sina runt 5,5 miljoner läsare att rösta för utträde. Hoppet står till de vankelmodiga, många har fortfarande inte bestämt sig. Men debatten nu handlar mest om invandring och det gynnar lämna-sidan, stanna-sidan fokuserar på ekonomin.
Den dödliga attacken på Labourledamoten Jo Cox i torsdags fick kampanjen att stanna upp. Av respekt. Men den måste fortsätta - också det av respekt. En våldsverkare får inte stoppa den demokratiska processen.
Vad som händer om britterna väljer att gå är det ingen som riktigt vet. Bara att konsekvenserna vore oerhörda: ekonomiskt, politiskt och diplomatiskt. I praktiken aktiveras då utträdesparagrafen i EU:s fördrag och år av förhandlingar inleds. Att andra länder skulle låta britterna förhandla fram nya fördelaktiga relationer - så förändringen inte blir så stor - är inte troligt. Här ska inte plockas russin ur kakan.
Men inte heller ett beslut att stanna blir business as usual. Då ska det förhandlas om nya villkor - Cameron har ju fått förhandsbesked om det. Att inte en rad andra länder då också vill ha specialvillkor är förstås också bara att glömma.
Det är ju inte så att alla andra är nöjda eller att EU utvecklas i rätt riktning. Tvärtom. Efter den stora utvidgningen 2004 som enade Efterkrigseuropa har det gått utför. Unionen har bidragit till att bygga upp de forna kommunistdiktaturerna och gett människorna välstånd med demokrati och mänskliga rättigheter som motkrav.
Schyst, mjuk makt.
Men sedan vände pendeln. Missnöjet breder ut sig - människorna i öst är ju inte ännu lika rika som de i väst. Vems fel är det? Bryssels? Invandrarnas? Populisterna marscherar. Och länderna vägrar ta sin del av ansvaret för människor på flykt. Pendeln måste ändra riktning igen. Fast då behöver också EU reformeras.
Det bästa som kan komma ut ur omröstningen är alltså att Bryssel tvingas tänka om. Ett bättre EU, smalare men vassare.
Storbritannien har sin framtid i unionen, en majoritet av de unga britterna vill vara med. De har inga problem med det mångkulturella och uppskattar möjligheten att jobba utomlands och resa utan visum. Problemet är att för få av dem röstar - det finns fotbolls-EM och musikfestivaler att syssla med istället. Dessutom är ju unionen självklar, de växte upp i den.
Opinionsmätningarna pekar alltså på brexit. Men mätningar har ofta fel.
The Economist påminner om att britterna vet vad de har, men inte vad de får. Och då väljer att stanna: "When faced by a choice between an imperfect status quo and a leap into the dark Britons have, in the past, rarely chosen the latter. " Också spelbolaget Unibet räknar med "stanna":det ger 155 kronor tillbaka på en satsad hundralapp, medan brexit ger 235 kronor.
Förtröstan, alltså. Det finns hopp om att britterna vill stanna och att EU äntligen får en spark i baken och justerar demokratiunderskottet, rensar i detaljreglering och ser till att länderna blir överens i riktigt viktiga frågor som hur flyktingarna ska fördelas och klimatarbetet tas vidare.
Då kan Cameron bli ihågkommen som den som bidrog till att rädda Europa. Lite svårt att tro på. Men så mycket bättre än alternativet.