Cider, stål och knäckebröd - Globaliseringens vinnare finns i svenska bruksorter. Kommunernas kris är inte näringslivets.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Den mörka färgen stänker när Sverige utanför storstäderna ska beskrivas. I ett stort reportage i Expressen förflyttades vi nyligen till ett fallfärdigt bostadsområde i värmländska Hagfors kommun. Där dumpas kostsamma invånare som rika storstadskommuner vill bli av med, bland annat nyanlända och socialt utsatta.
Redan rubrikerna sätter en dyster scen. "För många med problem har hamnat på samma plats. " "Det är galet att sätta folk ute i skogen på detta sätt. "
Men Hagfors är ingen plats för förlorare, och har aldrig varit det. När det väldiga Uddeholmsbolaget på 1870-talet slog samman tio bruk till ett föll valet på den plats som vi nu kallar Hagfors. I dag jobbar 860 personer på stålverket, vars produkter bokstavligen formar världen. Bolagets stål blir till verktyg som används i industrin för att forma framlyktor på bilar, läsglasögon och PET-flaskor. Stålet är oersättligt för kunderna. Därför har USA i ståltullarna tvingats göra undantag för Uddeholms produkter.
I Hagfors finns också en forskningsanläggning med drygt 50 anställda. Dit söker sig forskare från bland annat Nederländerna och Indien för att utveckla framtidens verktygsstål.
Den värmländska bruksorten är inte ett undantag. I många kommuner finns företag som varje dag sopar mattan med sina globala konkurrenter. När Expressens Lotta Gröning (25/7) skriver om det reella bekymret med social export till Hagfors nämner hon andra fattiga landsbygdskommuner som tyngs av samma fenomen - Ljusnarsberg, Avesta och Filipstad. Men även på dessa orter samexisterar det offentligas problem med starka privata verksamheter.
I Ljusnarsberg finns framgångssagan Kopparbergs bryggeri. Den nedlagda anläggningen som år 1994 köptes av bröderna Bronsman har utvecklats till ett supermodernt bryggeri med 200 anställda. Varumärket Kopparbergs cider har blivit en exportsuccé. Och trots att företaget nu finns på flera orter kommer basen alltid att finnas i Ljusnarsberg, säger vd:n Peter Bronsman.
I Avesta, på det gamla Jernverket, omvandlar Outokumpus 800 anställda återvunnet skrot till högvärdigt rostfritt stål. I Filipstad har Wasa världens största knäckebrödsbageri, med 400 anställda. Så här går det att fortsätta. Ludvika. Finspång. Grums. Det är där globaliseringens vinnare bor.
Samtidigt finns problemen på samma platser. Filipstads kommun larmade tidigare i år om att den håller på att knäckas av skenande socialbidrag, efter många år av stort flyktingmottagande. Expressens Anna Dahlberg (13/4) frågade sig: "Vem hör nödropet från Filipstad?" En fråga som kan ställas utifrån situationen i många kommuner.
Men allt för ofta beskrivs läget i många landsbygdskommuner som genomdystert. Förra sommaren gjorde exempelvis Dagens Nyheter en reportageresa i Sveriges så kallade rostbälten.
Verkligheten är inte svart eller vit. I många kommuner finns problem och hopplöshet, för vissa. Andra kan se världens möjligheter. Den som går ut skolan i Hagfors kan få ett jobb på det lokala stålverket, som har en säljorganisation i 90 länder och unik forskning. I Ljusnarsberg finns basen för en bryggerirörelse, vars produkter sprids över klotet. I Filipstad görs det knäckebröd som står på många av landets frukostbord. Vem hör framgångssagan från Filipstad?
Tf