De papperslösas liv liknar ett hungerspel - De brukade betraktas som utsatta. Nu beskrivs de som ett säkerhetshot. Men att det finns papperslösa i Sverige är en realitet som vi måste förhålla oss till.
På samtidssvenska heter det livspusslet, svårigheten att få vardagen att gå ihop. Hur det aldrig tycks finnas tillräckligt med vare sig tid, ork eller pengar för att jobba, träna, städa, handla mat, laga mat, upprätthålla nära relationer, ett bra kärleksliv och en meningsfull fritid.
En kommentar belyser ett ämne ur flera infallsvinklar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Jag tror inte att jag är ensam om att se mina egna vardagsproblem i ett delvis nytt ljus efter läsningen av Negra Efendićs reportage om Elena, Sabina, Marisol och Paola, kvinnorna som på papperet inte finns. De bor i källarförråd, de städar toaletter för 50 kronor i timmen, de tvättar sig mitt i nätterna för att inte göra grannarna misstänksamma, de utsätts för våld och övergrepp utan att få hjälp av vare sig polis eller kvinnojourer. Och hela tiden är de på sin vakt inför situationer där de riskerar att bli avslöjade och kastade ut ur landet.
Om genomsnittssvenskens liv är ett pussel liknar de papperslösa kvinnornas ett hungerspel.
Hur vi talar om människor som lever i landet utan uppehållstillstånd är en sorts temperaturmätare på tidsandan. 2013 fanns det en högljudd diskussion om papperslösas utsatthet. Samma år röstade samtliga riksdagspartier utom SD för att ge dem rätt till vård "som inte kan anstå" och skolgång (för barn). Polisen anklagades för rasprofilering i sökandet efter migranter och årets mest delade svenska tidningsartikel var "Bästa Beatrice", Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieministern om projektet Reva.
Fyra år senare har asylpolitiken stramats åt rejält. Gränspolisen och Migrationsverket förutspår att både antalet utvisningar och andelen som avviker kommer att öka. I så fall kan vi gå mot en situation där de papperslösa blir fler än någonsin, får det tuffare att leva här än någonsin och samtidigt har sämre odds att få uppehållstillstånd än någonsin.
När politiker talar om dem är det numera oftast som ett säkerhetshot. Partierna tävlar i att kräva hårdare tag mot gruppen och den papperslöse som nämns oftast i offentligheten är Drottninggatan-terroristen Rakhmat Akilov.
Det kan tyckas lätt att ta ställning till att människor väljer att leva i Sverige utan tillstånd. Antingen förespråkar man öppna gränser, att den som har lämnat allt och tagit risker för att starta om i ett nytt land har en moralisk rätt att stanna här. Eller så tror man att vi måste ha en reglerad invandring, att vi ska ta emot och lägga resurser på de som behöver det som mest, inte de som råkar befinna sig här redan.
Detta bygger dock på att det finns en knivskarp gräns mellan behövande och icke behövande, mellan "riktiga" flyktingar och andra. I själva verket pekar otaliga vittnesmål och Migrationsverkets egna utredningar på godtycklighet och rättsosäkerhet i asylprocessen. Och hur ska man se på en kvinna som Sabina från Kazakstan, som lurades till Sverige av ett traffickingnätverk, tvingades att sälja sex, blev gravid och rymde? Hon har inga formella asylskäl. Men är det omöjligt att förstå varför hon inte återvänder till hemlandet där familjen har förskjutit henne och traffickingnätverket väntar?
Dessa människor ifrågasätter genom sin blotta existens utgångspunkten för vårt samhällsbygge. De synliggör hur lätt allt tal om mänskliga rättigheter kan väga i praktiken. För i en värld där rättigheter utgår från nationalstaten, vad har den som är människa men inte medborgare egentligen rätt till?
För några år sedan var "gömda flyktingar" det vanligaste sättet att tala om papperslösa. I dag varnas det återkommande om det "skuggsamhälle" som hotar. I förra veckans Agenda sade gränspolisens chef att han såg "en väldigt stor risk" att det uppstår ett skuggsamhälle. I maj var det justitieminister Morgan Johansson som sade till Ekot att "vi kan inte ha en situation där det växer fram ett skuggsamhälle".
Ingen av de här beskrivningarna fångar verkligheten särskilt väl. Skuggsamhället har ju växt fram för länge sedan och de papperslösa är allt annat än gömda. Människor som Elena, Sabina, Marisol och Paola sitter redan i sätet mitt emot dig på tunnelbanan, skurar toaletten hemma hos din kollega och spolar av tallrikar i diskrummet på restaurangen där du äter middag.
Istället för att prata om att de inte ska få finnas borde vi kanske prata om att de finns?