DeLillo synar våra nedfrysta förhoppningar - Det är inte riktigt genretrogen science fiction, men i alla fall utpräglad "vetenskapsfiktion". Don DeLillos nya roman "Noll K" behöver heller inte uppfinna någon förbluffande teknologi eller förflytta sig en tum från samtiden. Allt är i princip redan på plats.
Jag föreställer mig gärna för enkelhets skull att framtiden infann sig 2003. Då förlade William Gibson för första gången en av sina romaner om simulerad verklighet och symbios mellan människa och teknik till nutid. Efter att ha föregripit och varit med om att forma utvecklingen, bland annat genom att mynta begreppet "cyber space", kunde han konstatera att tiden hunnit ikapp hans fantasi.
Don DeLillo har rört sig i gränslandet mellan vetenskap, matematik och mystik tidigare, bland annat i "Ratners stjärna" från 1974 och den grandiosa "Vitt brus" från 1985. I "Noll K" söker han upp en skärningspunkt mellan tro och vetande, och uppdaterar den mångtusenåriga frågan om ett liv efter detta.
Denna alla religioners urfråga har sedan ett par decennier tillbaka fått en ny dimension genom den teknologi som går under benämningen kryonik. En teknologi som i detta nu får en försvinnande liten del av befolkningen, med oproportionerligt stor del av dess samlade tillgångar till sitt förfogande, att ställa sig på kö för att frysas ner efter döden - i hopp om att kunna tinas upp och återföras till livet om en sisådär trehundra år eller hur lång tid läkarvetenskapen nu behöver.
Hela ambitionen är inte okontroversiell, och anläggningarna få. Den mest välkända ligger i Arizona och regleras av Alcor Life Extension Foundation. Jag betvivlar att deras filosofi är lika utarbetad som den man finner på "Konvergensen" i DeLillos roman: en hemlighållen anläggning någonstans i Kirgizistan eller Kazakstan, "i sannolikhetens yttersta utkanter", och finansierad av miljardären Ross Lockhart. Hans älskade hustru Artis ligger för döden, redo att frysas ner och transporteras till en åstundad framtid.
Till denna Kafkaliknande sista viloort anländer Lockharts son Jeffrey, romanens berättare, för att ta farväl av styvmodern. Hans egen mor är död sedan länge, men lever kvar - utan hjälp av teknologiska landvinningar - i sonens minne. Han är i yngre medelåldern, riktningslöst begåvad på ett sätt som verkar utmärka söner till karismatiska och inflytelserika män. Och, kan tilläggas, han formulerar sig oändligt vackert och precist. Till de kryoniska entusiasterna förhåller han sig lika reserverat som uppmärksamt, till sin far med behärskad bitterhet och till hans pengar med en känsla av (lite bortskämt) äckel.
I sin observanta skepsis är Jeffrey det perfekta vittnet. Han rör sig i avskalade korridorer, förflyttar sig mellan fönsterlösa moduler och roar sig med att hitta på egna namn på anläggningens namnlösa administratörer. Däribland två excentriska enäggstvillingar med vagt skandinavisk påbrå, som han döper till bröderna Stenmark och som strör etiska frågeställningar och filosofiska motton omkring sig: "Döden är en kulturell artefakt, inte en exakt bestämning av det för människan oundvikliga. "
På en storbildskärm rullas apokalyptiska bilder upp. Hungersnöd, krig, flyktingströmmar, naturkatastrofer. En påminnelse om vilken värld i sönderfall de är på väg att lämna, i hopp om återuppståndelse i en bättre. Religiositet och vetenskap sammanfaller. Det är inte för inte anläggningen fått heta Konvergensen. När Jeffreys far börjar fundera på att självmant "följa med" sin hustru, är steget inte långt från de sekter som betraktar döden som en löftesrik transportsträcka, och självmordet som en möjlig biljett.
"Noll K" reser frågor. Etiska, existentiella, och inte minst politiska i sin skildring av den faraoniska självbilden hos ett bemedlat fåtal. Men framförallt är den en svårbestämbart vacker meditation över människans fåfänga försök att bemästra döden, medan livet rinner iväg och de relationer som skulle ha kunnat fylla det med mening försummas.