Demokrati verkar mer omodernt än någonsin - Demokrati verkar mer omodernt än någonsin. Men medan fascinationen för "starka män" tycks vara global just nu, gör de som vill och tycker något på precis samma vis som demokratikämpar i alla tider gjort.
NEW YORK Det fanns en tid när demokrati uttalades som ett slags självklarhet som alla helt säkert ville ha. Jag skrev själv åtskilliga reportage om hur USA ihärdigt påstod sig försöka "exportera demokrati". Ofta först i form av uppfordrande missiler för att få folk på rätt spår. Sedan kom matkonvojer och utbildningsinsatser, om allt från jämlikhet till jordbruk.
En analys belyser ett ämne ur flera infallsvinklar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ibland tror jag att den stora uppgivenheten infann sig just efter att de stora erövringskrigen i vår tid misslyckades, som vi fick förklarat för oss i förlängningen handlade om den "demokrati" som strax skulle infinna sig. Det visade sig ju sedermera att det inte var så lätt att vända klansamhällen i Irak och Afghanistan på en femöring och få allt att fungera enligt någon form av jämnmodigt grupparbete i Saltsjöbadsandan.
I dag är det få som vevar optimistiskt om demokrati i Mellanöstern, eller hur denna som en självklarhet ska sprida sig tack vare människors inneboende frihetslängtan. Syrien är det mest katastrofala exemplet. Egypten är ett annat, som faktiskt åstadkom demokrati - och sen gjorde sig av med den igen. Nej tack, vi föredrar militärdiktatur! Kom tillbaka alla generaler i bandvagnar!
I vår tid har demokratibegreppet fått än mer dålig pr. Det gav USA Donald Trump. Europa fick brexit. Demokrati får ofta just nu symbolisera extrempartier och extremåsikter, under den diffusa parollen "folkviljan".
De där vuxna lagom-politikerna från vår barndom som brukade tuffa fram och göra allt lagom mycket bättre och lite lagom mycket sämre verkar helt ha tappat målföret och vara rädda för de mer högljudda typerna. När de pratar märks det dessutom att de i realtid försöker lista ut vad folk helst vill höra, så att de inte ska säga fel och genast behöva be om ursäkt.
Därför är det kanske inte inte märkligt att hjälten i filmen "Black Panther" - som sägs utgöra detta kulturella ögonblick - bygger på fantasin om en verkligt god och välvillig diktator. En god och några onda, och det goda segrar alltid till slut.
Tack vare en enda stark och resolut man.
Medan den fantasin håller i sig firar icke-demokrati alltmer fest i omvärlden.
I Polen går det fortfarande bra att rösta, men där har de i stort sett avskaffat en fristående högsta domstol och med den ett oberoende rättsväsende. Liksom i Ungern, där regeringen gör sitt bästa för att bekämpa och tysta universitet och icke-statliga organisationer, och i stort sett har säkrat segern för en fortsatt högerextrem regering genom att möblera om bland partierna.
Italien lyckades just rösta sig till en hårdför högerextrem regering som kommer att ingå i samma sällskap.
Så vad gör EU - den där drömmen om ett demokratiskt projekt som skulle hindra motsatsen från att någonsin återvända till Europa - åt det? Ingenting alls, är svaret. De fortsätter att skicka miljardbidrag och tackar ödmjukt för att de aktuella länderna fortfarande vill vara med i unionen, trots att de monterar ner demokratier och säger blankt nej till försiktiga propåer om att de kanske skulle kunna ta emot en endaste flykting.
Från Kina har kommunistpartiet just meddelat att grundlagen ska ändras så att presidenterna inte behöver nöja sig med att sitta i max tio år. Livstidspresidenter är i stället det nya, liksom på Mao-tiden. Resten av världen noterar sålunda: En av världens bästa ekonomier växer så det knakar, det är fred och tillvaron har blivit markant bättre för chockerande många. Helt utan ansatser till demokrati.
I Ryssland väntas Putin väljas för sin fjärde presidentperiod nu i mars, och det ser inte ut som att han har planer på att någonsin pensionera sig från att vara envåldshärskare. Och en mer framgångsrik utrikespolitisk spelare är svår att hitta någonstans just nu - Putin dominerar i Mellanöstern, har visat att han kan göra USA:s demokratiska system till åtlöje, och småler åt ett kuvat Europa.
Och i Sverige vill regeringen - ja, nästan alla partier är faktiskt överens - hacka sönder yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen. Kanske bor det en liten diktator även i vanliga politiker, som drömmer om att inte störas av sånt jobbigt som att väljare - tja vanliga medborgare - skulle prata för mycket eller för fritt? Eller värst av allt: skvallra för någon journalist om allvarliga missförhållanden, korruption och maktmissbruk? Nej, bort med sånt onödigt.
För den som slipper sitta i en fängelsehåla för att ha uttalat fel åsikt (därifrån är det ju också lite svårt att höras) kan ju diktatur faktiskt ibland förefalla fungera bättre. Nästan hälften av europeiska ungdomar i undersökningar säger sig inte tro på demokrati som statsskick.
Men det är högskoleelever som tvingat Florida att börja ändra sina vapenlagar. Och de som är födda på 2000-talet registrerar sig nu i sådan takt att de kan komma att utgöra den största väljargruppen i de amerikanska mellanårsvalen. Och det var de yngre kvinnorna - i flera länder - som fick äldre att skämmas när de började berätta om sexuella övergrepp, och bröt den tystnad som rått i decennier.
En sådan ung svensk kvinna ringde häromdagen och väckte mig. Hon ville meddela att hon ämnar starta ett upprop, en revolution, och att hon ska utmana svenska staten. "Jag hatar politik. Jag hatar politiker", lade denna argsinta Fröken Friman sedan till när jag uttryckte min förtjusning över hennes samhällsengagemang.
Kalla det vad du vill, tänkte jag. Bara du brinner.