Det började inte med Auschwitz - Auschwitz var inte starten, utan Förintelsen hade en förhistoria och ägde rum i ett sammanhang. Det inkluderar även länderna utanför Tyskland, däribland Sverige. Omvärldens bristande förmåga att hjälpa de utsatta är skrämmande lik dagens handfallenhet, skriver Ingrid Lomfors och Christer Mattsson.
I ett uppmärksammat radiotal, för drygt 50 år sedan, menade filosofen Theodor Adorno att det yttersta syftet med skola och utbildning är att se till att erfarenheten från Auschwitz aldrig upprepas. Även om dagens skola ägnar tid åt rättighetsfrågor av olika slag, får den aldrig utelämna Förintelsen. Adornos uppmaning från 1966 är tyvärr återigen relevant 2017. Det är ett plågsamt konstaterande att sedan andra världskrigets slut har det begåtts upprepade brott mot mänskligheten, och det är plågsamt att se hur en aggressiv och exkluderande nationalism över hela västvärlden nu reser sig som ett spöke ur historien. Vad har vi lärt oss?
För 20 år sedan tog dåvarande statsministern Göran Persson initiativ till det som skulle komma att bli Forum för levande historia. Uppdraget var lika enkelt som det var svårt. I enlighet med Adornos tankar skulle kunskaper om de brott som begicks under Förintelsen hjälpa oss som lever i dag att få perspektiv på vår egen tid. Samtidigt är det en omtvistad fråga om det går att lära av historien: hur vi än vrider och vänder på det, är det med historien ibackspegeln som vi kan förstå bakgrunden till och betydelsen av många av de samarbeten och deklarationer som vi värnar om i dag, till exempel Europakonventionen och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Det betyder inte att man lättvindigt kan dra vilka paralleller som helst eller använda historiska händelser som retoriska referenser för samtida politiska ståndpunkter. Auschwitz skall inte jämföras med flyktingar som far i osäkra båtar över Medelhavet. Det bidrar inte till vår förståelse för vad som sker i vår samtid. På samma gång vill vi använda historien och letar efter de tidiga tecknen som kan hjälpa oss att förhindra brott mot mänskligheten och folkmord i framtiden. Hur göra?
HARRISONS HISTORIA - utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen
Förintelsen började inte med Auschwitz, utan hade en förhistoria och ägde rum i ett sammanhang som också inkluderar länderna utanför Tyskland, däribland Sverige. Svensk rasbiologi och undfallenhet, liksom vår omfattande handel med Nazityskland och restriktiva flyktingpolitik, var komponenter som hör till bakgrunden till varför Auschwitz kunde ske. Det gjordes förvisso trevande försök att hjälpa de förfölja judarna i Nazityskland. På initiativ av USA:s president Franklin D Roosevelt samlades den fria världens ledare till ett möte i juli 1938, iEvian, Frankrike, för att diskutera ett kvotsystem för att ta emot dessa flyktingar. Mötet blev ett fiasko.
Sverige medverkade vid mötet och i beslutet som kom att innebära fortsatt stängda gränser. Inte bara det. Sverige medverkade till att tyskarna stämplade ett J i alla judiska pass, för att kunna avvisa dem direkt vid gränsen.
Berättelsen om Evian och omvärldens bristande förmåga att hjälpa de utsatta är skrämmande lik dagens handfallenhet. Här finns parallellerna i vår egen tid. Att lära av historien är alltför viktigt för att bara reduceras till minnesceremonier, hur viktiga dessa än kan vara. Syftet med undervisning om Förintelsen är att få elever att förstå vad som ledde fram till den.
Framtida ideologier som vill dela upp mänskligheten i åtskilda grupper kommer inte saluföra sitt budskap i termer av dödsläger. Folkmord är historiskt sett ingen förkalkylerad plan utan en framväxande lösning i skapandet av det etniskt homogena drömsamhället. Därför måste de tidiga varningstecknen tas på allvar för att förhindra framtida brott mot mänskligheten.
När initiativet till Forum för levande historia togs, var det något tusental svenskar som besökte minnesplatsen Auschwitz. Förra året hade den siffran ökat till 41 000, enligt museets officiella statistik. Om den siffran är någorlunda korrekt och vi antar att merparten av besökarna är skolelever, skulle det betyda att kanske så många som en fjärdedel av Sveriges elever någon gång under sin skoltid besöker museet Auschwitz. Detta ser vi som något positivt och värdefullt, både som en del av minnesvården över offren, men också som en möjlighet till viktigt lärande. Därför kommer Forum för levande historia tillsammans med Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet, inom ramen för uppdraget att värna demokratin, ta initiativ till att studera om och i så fall på vilket sätt dessa studieresor bidrar till elevers kunskapsutveckling kring grundläggande frågor om demokrati och mänskliga rättigheter. Vi kommer också ta initiativ till att utveckla akademiskt underbyggda fortbildningskurser för alla de lärare, pedagoger och andra som väljer att engagera sig i dessa resor och vi kommer samverka kring utvecklandet av studieresor för andra målgrupper.
Vi ser detta som en viktig strategisk satsning för att stärka ett pedagogiskt arbete, som vi är övertygade om att alla elever som får förmånen att delta, kommer bära med sig resten av livet. Vi hoppas att det de bär med sig är av sådan kvalitet att det hjälper dem att förstå hur det kunde hända, vilket ansvar omvärlden hade och vad det har att säga till oss som lever i dag.