Djupt raseri inkapslat i litterär elegans - Rasismen vidmakthålls av berättelser. De kan börja med en gripbar händelse som sedan genom otaliga upprepningar, som i en visklek, utvecklas till en flytande samhällslögn. De handlar ofta om sex. Till exempel att en vackert finlemmad och intellektuell vit bög våldtas av en rasande nordafrikan. Sensmoralen är enkel: hade han varit på sin vakt mot de lömska muslimerna hade det aldrig hänt - en rasismens allegori om Europa.
Den unga franska succéförfattaren Édouard Louis andra roman är en brottning med just den stereotypa berättelsen. Men med ett viktigt tillägg. Den har hänt honom. Hans roman "Våldets historia" är verklighetsbaserad. På julnatten 2012 träffade han en fattig kabyl på gatan i Paris, de gjorde sällskap hem till Édouard, älskade, pratade, fann varandra ända till gryningen då mjukheten plötsligt övergick i ett mordförsök och en brutal våldtäkt. Nordafrikanen försvann sedan spårlöst, uppslukad av staden.
För att förstå sprängkraften behövs ytterligare ett tillägg. Louis valde att skriva om upplevelsen mitt i efterklangen från terrordåden 2015, när hela Europa skräckslaget hukade under hotet från unga militanta män som ropade "Allahu akbar" när de slog till.
Hur vågar en så ung författare ge sig på en så svår uppgift? Han skriver att mötet med den egna döden - under några långa sekunder hade han gett upp hoppet - förvandlade livet till en absurditet. Men han tacklar inte meningsförlusten med ansvarslöshet, utan med samma politiska och existentiella allvar som Albert Camus och Stig Dagerman skulle ha gjort, och med en litterär elegans som är förrädiskt raffinerad, men också inkapslar ett djupt raseri. Är det ens möjligt att berätta sanningen när överheten är ett "maskineri som alstrar lögner, som framtvingar lögner"?
För att förstå identifierar han beröringspunkterna mellan sig och förövaren, mellan Édouard och Reda. De kommer båda från de hunsades republik. I deras minnen och kroppar har våldet ackumulerats sedan generationer. De tillhör samma trasiga bortalag. Men Édouard har i motsats till Reda lyckats göra en klassresa. I vinternatten bär han sina böcker av Claude Simon och Friedrich Nietzsche som en skyddande sköld.
Édouard Louis fick för några år sedan ett väldigt genombrott, bara 21 år gammal, med sin debutroman "Göra sig kvitt Eddy Bellegueule" om flykten från hembyn i norra Frankrikes rostbälte, bort från misären, våldet och homofobin. En del uppfattade romanen som ett hänsynslöst angrepp på arbetarklassen, och den egna familjen. Men han kontrade med att den var ett försök att ge de förtryckta röst.
Nyligen förklarade han i en intervju att varje rad han skriver är avsedd att påminna de dominerande klasserna om att för människor som hans föräldrar, flyktingar och andra nedhållna, är politiken fortfarande en fråga om liv och död. "Det är den idén om liv och död som vi måste återföra till politikens centrum".
I nya "Våldets historia" återvänder han till minnena från hembyn. Men den här gången med en oväntad ömhet, som om han sett sig själv med en delvis ny förståelse i Redas blick. Under den ödesdigra nattens duell, med dess korta avstånd mellan kärlek och hat, förenades de av djup rädsla: Édouard för att kastas tillbaka till arbetarklasskulturen och Reda för att erkänna sin åtrå till män. Båda jagades av det existentiella främlingskapets självförakt.
Louis är en oerhört fingerfärdig författare. Hela romanen utspelas bakom ett draperi där författaren står gömd och lyssnar till hur hans syster återberättar våldtäktens detaljer för sin man. Hans egna minnen, kommentarer och inre monologer skjuts in för att bilda lager på lager av våldets sammanhang: skam, slump, förtryck. Texten är motsägelsefullt vacker. Den pockar på uppmärksam läsning. Den är stenhårt paketerad för att hålla alla motstridiga känslor på plats. Den är beundransvärd. Men är det verkligen de beundransvärda romanerna vi minns?
Till sist erkänner Édouard att upplevelsen gjort honom till motvillig rasist. En annan människa, som han inte känner igen - som han av någon anledning benämner "en hon" - har tagit plats i hans kropp och medvetande. Den egna berättelsen hade genom att gång på gång upprepas gjort den omärkliga förflyttningen in i den stora rasistiska samhällslögnen. Han konstaterar att lögnen blev vägen till ett tillfrisknande från våldtäktens efterlämnade trauma. I det ögonblicket blir det beundransvärda nersolkat och ambivalent - vad är det vi egentligen har läst, är det en bekräftelse eller ett avslöjande av rasismens allegori? Därmed blir romanen allvarligt oroande. Stor, kort sagt.