Döden är det nya svarta - Dödsannonser med katter och korslagda snickarverktyg, gravplatser med foton - och minnessidor som aldrig dör på nätet. Något har hänt med vårt sätt att vårda minnet av älskade anhöriga. I Galärvarvsparken i Stockholm har Liljevalchs just öppnat "Döden - en utställning om livet", där nio konstnärer gestaltar tankar om död och liv.
Pappas stolthet och glädje mitt i sorgen, det är klart jag minns den.
-Jag slog till med en duva också!
Han ringde och berättade om gravstenen han beställt, att längst upp till höger skulle det sitta en liten duva som tittade ner på mammas namn. Och på årtalen som visade hur smärtfyllt kort hennes liv blev: 1921-1982. Ingen annan gravsten på den lilla kyrkogården där havet
viskar mellan björkarna var smyckad med en duva, pappa visste bestämt. Mammas sista vilorum skulle synas, garanterat.
Nu är det duvan som får mig att skämmas. Varje gång jag kommer dit inser jag att det är alltför sällan; duvan har hunnit missfärgas grön. Särskilt de små spetiga benen.
Jag går över en annan begravningsplats nu, Katarina kyrkogård i Stockholm. Två kvinnor sätter rosor i en vas, talar om sin mamma. På bänken framför Tomas Tranströmers vackra sten pustar en äldre man, begrundar orden som är ingjutna till Nobelpristagarens minne. Hans egen haiku
"Stor och långsam vind/ från havets bibliotek.
/Här får jag vila. "
Jag ser över gravarna som för varje år blir allt mer präglade av dem som ligger där. Med bilder och ting från liven de levde, tätt intill brev från deras närstående, sorgord som suddats av regn och tårar.
-Du har rätt, gravkulturen har förändrats, säger trädgårdsmästaren Robert Johansson.
Förr gällde en sten, några blommor och kanske en lykta. Nu utnyttjas planteringsytan på 30 x 45 centimeter betydligt mer flexibelt. Dock finns en gräns för hur högt eller vidsträckt man får vårda en människas minne. En halv meter gäller.
-Går man över det trimmar jag inte så noga runt graven. Då får anhöriga själva ta hand om det, säger han som ansvarar för kyrkogårdens skötsel.
Vad är det som fått vår gravkultur att förändras? Robert Johanssons förklaring verkar delas av många. Man säger att det beror på den allt mer individualistiska samhällsutvecklingen. Människor vill inte bara sätta sin personliga prägel på det som tillhör livet, samma gäller när man vårdar minnet av närstående.
Tidningarnas dödsannonser förstärker teorin. Första checken på morgonen, lika obligatorisk som frukostkaffet: finns det några avlidna som har samma födelseår som jag eller - ångest, ångest - är ännu yngre. Ibland är det många, andra dagar inte en enda. Då kan jag gå vidare, förundras över hur dödsannonsernas traditionella kors vuxit till en hel flora av symboler: Svanar och hundar, katter och båtar, korslagda snickarverktyg eller en enslig ekorre. Om man nu inte valt en ståtlig kantarell. Så glider minnessymbolerna ihop med det som var liv och vardag.
Samma tanke, utvecklad på en betydligt större yta, ligger bakom Liljevalchs sommarutställning "Döden - en utställning om livet" som just öppnats i Galärvarvsparken på Djurgården i Stockholm. Nio konstnärer har skapat verk som utgår från frågorna: Kan minnet av våra döda integreras i vårt offentliga rum - och hur kan begravningsplatsen bli mer levande och inspirerande? Resultaten har vuxit fram i det cirkelformade utställningsområdet mellan Junibacken, Nordiska museet och Vasamuseet där liv och död korsas. Några veckor innan utställningen öppnar skuttar förväntansfulla förskolebarn på väg till Junibacken samtidigt som några allvarliga anhöriga lämnar Galärvarvskyrkogården, där jag nyss hittade Kent Finells och Martin Ljungs namn bland minnesstenarna.
Jag letar efter en flaggstång tillsammans med konstnären Leif Elggren. Stången som tillhör hans verk "Sovsal för de döda" borde ha anlänt just denna dag. Nio meter lång. Omöjlig att missa. Men vi ser den ingenstans och går över till utställningens grundtema. Leif Elggren säger att han tänkt på döden så länge han kan minnas. Kanske beroende på att han var ett oönskat barn. Så småningom blev det förstås bättre, han kom till goda människor som tog hand om honom. Men tankarna på döden har följt honom, inte sällan som den svartaste skugga.
Hans första idé till utställningen var en lång skyttegrav, djupt nere i marken. En grav som besökarna skulle kunna vandra ner i.
-Det är gravarna som bäst berättar hur människor har levt, genom alla tider. Själv har jag alltid fascinerats av krigets skyttegravar. Alla dessa män som bara hann sticka upp huvudet innan de blev dödade och sjönk tillbaka ner i leran och mörkret. Bredvid min skyttegrav tänkte jag att det skulle finnas små gravar som man kunde gå in och sätta sig i. På en bänk som i en bastu, ungefär. Små provgravar, bara för att nudda känslan. Lukten av jord.
När det inte gick att gräva så djupt i marken fick Leif Elggren tänka om. Och valde sängar som motiv. Nu tränger skeletten av fyra järnsängar, staplade på varandra som våningssängar, upp ur jorden.
- Det ska i alla fall se ut så, säger konstnären.
Med påminnelsen att det är i sängen vi föds, sover, drömmer, älskar och oftast dör. Starkare symbol för både livet och döden har han svårt att hitta.
Bredvid verket ska en flagga vara hissad, en svart flagga med vitt kors. Vad den symboliserar? Något sorgligt, förmodar Leif Elggren.
- Nästan all konst handlar om att försöka begripa något av detta märkliga som är liv - och vad som väntar där framme, efteråt.
En annan konstnär, Mandana Moghaddam, har gjutit sju resväskor i betong. Omöjliga att lyfta. Döden hjälper oss att packa våra berättelser; de enda som blir kvar efter resans slut, säger hon. I sitt verk "Exodus, skulptur" har hon utgått från ett tidigare verk, en tre minuter lång video där några anonyma resväskor flyter runt på vattnet under stillsam tystnad.
När hon tänker på döden …
- … så associerar jag till människor som flyr, försöker överleva krig, orättvisor, fattigdom och svält. Människor som tvingas lämna sina hem, precis som jag en gång gjorde. Flyktingkatastroferna har gjort våra världshav till begravningsplatser.
Mandana Moghaddam är själv är född i Iran. 1985 kom hon till Sverige, bodde på olika flyktingförläggningar innan hon så småningom landade i Göteborg. I sina konstnärliga verk behandlar hon ofta frågor om främlingskap. Tanken på döden följer henne ständigt,
säger hon:
- Men så är det väl för alla som förlorat närstående. Vetskapen om livets ändlighet gör det mer värdefullt, meningsfullt. Samtidigt som det blir mer meningslöst eftersom vi ändå kommer att förlora allt.
Hur skulle Leif Elggren och Mandana Moghaddam själva vilja bli begravda? Svaren kommer som sms. Leif Elggren vet bestämt att han "ej vill eldas upp". Men också att han vill ha en definierad gravplats. Ingen säng - "men en rejäl svart sten. " Mandana Moghaddam är lika säker: "Hej. Jag vill kremeras!"
Jag stirrar ner i min telefon, inser att ämnet kanske inte är det mest frekventa i sms- sammanhang. Nu blev det enklaste lösningen eftersom jag glömde ställa frågan när vi talades vid. Men ändå - betyder deras hastiga svar att vi fått lättare att tala om döden? Att den blivit mindre tabubelagd?
Psykologen Jonas Mosskin tror precis tvärtom:
- Vi lever längre, vi blir mer och mer individualistiska och får allt mindre kontakt med äldre generationer. Därför har döden blivit onaturlig. Nästan en anomali, säger han och fyller på med att vi verkar förvänta oss att människor ska leva tills de är 100.
- Dör en 71-åring blir vi chockade. Så var det inte för några generationer sedan. Då dog