Efter EU toppmötet vi är tillbaka på ruta ett - Det är svårt att förstå EU:s flyktingpolitik. Ledarna säger sig vara för asylrätten. Men de agerar tvärtemot. Och det enda man har enats om är ett frivilligt mottagande av flyktingar. Vi är tillbaka på ruta ett, skriver debattören Helena Rivière.
Asyl javisst, säger EU, men ta migranterna någon annan stans. På toppmötena diskuterar man plattformar, mottagningscentra, uppsamlingsläger både i och utanför EU. Men inget land vill ha lägren på sitt territorium. Och inget land har något bra svar på vart flyktingar som har asylskäl ska skickas. Så senaste EU-toppmötet enades till slut om frivilligt mottagande av dessa flyktingar. Vi är tillbaka på ruta ett.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Det enda Sverige yttrar i sak är vad vi vill att andra länder ska göra. Det enda som rapporteras handlar om fördelning och fördelningsnycklar. Men hur ska man kunna fördela någonting vars omfattning inte har något slut. Fördelning innebär en given kaka som delas upp. Hur ska något land kunna ge sig in i en deal om fördelning utan att känna till vidden på åtagandet, vidden av kostnaderna och hur länge? Det finns inget slut. Himlen är öppen.
Det som gör det svårt att förstå EU:s flyktingpolitik är retoriken som motsägs av det faktiska agerandet. Medlemsländerna försvär sig ceremoniellt till asylrätten men agerar tvärtemot. Så det verkligt intressanta är det som inte sägs. Utåt. Det kan helt enkelt inte vara möjligt att statschefer och regeringschefer i EU underlåter att diskutera migrationens själva motor, incitamentet för människor att ge sig iväg mot Europa, nämligen asylrätten. Någonstans i några slutna rum måste den helt enkelt diskuteras.
Asylrätten handlade från början om flyktingsituationen i Europa efter andra världskriget och sträcktes ut till att gälla hela världen 25 år senare. Som alla nu kan se är den förbisprungen av globaliseringen. Den är helt orealistisk. Idealitet i all ära men vad är det för högmod, för övermod, bakom det tanklösa värnandet av asylrätten?
Flyktingströmmarna i världens oroshärdar tas huvudsakligen om hand av grannländer som inte har skrivit på några rättighetskonventioner över huvud taget, de tar emot de flyende ändå för att de måste ta emot dem av humanitära skäl. Då ska man veta att de som flyr över gränsen, hals över huvud, undan urskillningslöst våld i de väpnade konflikter som pågår definieras inte i asylrätten som flyktingar. De flyr, men enligt asylrätten är de inte flyktingar. De enskilda individer som går under definitionen flyktingar däremot planerar sin flykt. De bestämmer sig för att ta asylrätten i bruk. Kunskapen om flyktingdefinitionen når vida omkring och gör nog mer skada än nytta genom att ställa ut rättigheter som fångas upp på internet i varje hörn av världen och ger människor intryck av ett garanterat löfte om ett bättre liv i Europa.
Asylrätten ger till exempel rätt till skydd av religiösa skäl. Ingenting är så brännbart som religion. Muslimerna är många. Det är en egendomlig tanke att vi i Europa skulle ha ett ansvar för varje hotad muslim i Mellanöstern där fanatiker godtyckligt tar livet av vemhelst de tycker förbryter sig mot den falang av religionen som är deras. Det är ett omöjligt åtagande. Men rätten att få asyl som flykting av religiösa skäl finns och den utnyttjas.
Emanuel Macron, Frankrikes president, deklarerade i något av sina invigningstal att han höll fast vid asylrätten. Punkt. Han som annars utvecklar och motiverar sina ställningstaganden spikade fast asylrätten utan kommentarer. Han som inte räds att gå till botten med allsköns förlegade traditioner som ligger i vägen för tidens krav på ett fungerande samhälle tog axiomatisk ställning för asylrätten. Det var överraskande. Flyktingmottagandet delar nästan varje land i Europa. Var det ett inrikespolitiskt budskap? Var det ett budskap från en stark ledare till övriga medlemsländer?
Tidigare har fyra länder i Östeuropa tagit avstånd från obligatorisk fördelning. Nu är de fler. Frankrike tar naturligtvis inte avstånd men har ändå bommat igen sina gränser, tidsbegränsat, ett halvår i taget, av säkerhetsskäl, som vi.
Macron avskedade nyligen den franske ambassadören i Ungern efter att denne sagt att Orban var den enda som hade fattat vidden av de flyktingproblem Europa stod inför. Avsked. En ambassadör som uttrycker en åsikt är väl inte hela världen. Men nu visade det sig att för Macron var det ett allvarligt misstag. Macron har stora mål för ett starkt EU. Då blir det snudd på förräderi från ambassadörens sida att erkänna Orbans vägran att acceptera EU:s fördelning av flyktingar med hänvisning till Ungerns nationella demokrati och nationella suveränitet. Just den asylpolitiska meningsmotsättning som är ett hot mot den långsiktiga sammanhållningen i EU.
Även om asylrätten är inskriven i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, i artikel 18 i Lissabonfördraget, går den naturligtvis att bearbeta och förändra för att göra den mera anpassad till dagens verklighet. Kruxet är bara att alla EU:s 27 länder måste vara överens om ändringar av grundlagen. Det är de inte.
Där har Sverige en uppgift. Sverige som står på den goda asylvänliga sidan skulle kunna driva frågan om att reformera asylrätten i EU om vi får en vuxen regering i höst. Det skulle räcka med att bevara 1977 års tilläggsprotokoll till Genèvekonventionen. Där finns de moraliska principer som den flyktingvänliga sidan vill stå upp för och bevara. De gäller krigsflyktingar och andra som löper allvalig risk att skadas på grund av urskillningslöst våld, de så kallade alternativt skyddsbehövande. Medan den ursprungliga asylrättens verklighetsfrämmande invitationer till individuella chanstagare världen över har gjort sitt och bör reduceras.
Helena Rivière
fri skribent och tidigare riksdagsledamot M