Egor Putilov är inte ensam - I boken Vilseledning, som presenteras i Stockholm vid ett seminarium i afton, redovisar statsvetaren Stefan Olsson en granskning av ett antal fall av rysk desinformation och hur svenska medier har hanterat dem.
Bilden ljuger inte, sa man förr. Utifrån denna missuppfattning har många tv-tittare genom åren fått sin världsbild, när den inte har balanserats av andra medier; man tror mer på det man trott sig se än på ordkonsten eller hörseln.
Bilden kan visst ljuga och kommer att i ökad utsträckning göra det, varnar Jan-Olof Grahn, veteran på FRA, ett av våra främsta vapen för att värna landets frihet. I boken Om svensk underrättelsetjänst (Medströms 2016) skriver han insiktsfullt om desinformationens framtid:
"Vi kan nog förvänta oss en uppsjö av nya former av vilseledning, som samlar näring från kommersiella fantasiprodukter … Det är inte svårt att föreställa sig totalitära stater med religiösa eller sekulära regimer som tar till sig den nya tekniken och ger ut produktioner i syfte att befästa och förstärka godkända uppfattningar och värva nya proselyter för saken … Här har den framtida underrättelsetjänsten en svår uppgift, nämligen att demaskera verklighetsförfalskning i olika former. "
Rörliga bilder i propagandans tjänst är förvisso ingen nyhet. Leni Riefenstahl har gått till filmhistorien som Hitlers demonproducent men alla diktaturer har förstått vikten av att nyttja emotionella tilltal framför rationella. Radion spelade en central roll som instrument för hatpropagandan i Rwanda som 1994 hetsade fram hutus folkmord på tutsis. Idag har terrororganisationen IS gjort filmer om halshuggning till verktyg i både avskräckningens och rekryteringens arsenaler.
I likhet med Elfte september - när all världens tv-tittare 2001 kunde se flygplanen demolera World Trade Center i New York - är denna kategori dessvärre baserad på verklig verklighet till skillnad från de rena konstruktioner som blir allt vanligare i propagandakriget, minns Colin Powells bilder i FN 2003 som sades visa förekomsten av massförstörelsevapen i Irak.
Det nya är att nätet i många former erbjuder en snabbare distribution, svårare att begränsa och bemöta. Lögnen får fäste innan sanningen ens kommer ur sängen, även om väckarklockan ljuder. Ett resultat av detta är den ryska satsningen på Youtube som kanal för verklighetsförfalskningar, förstärkta av tjattret från anställda troll i alla västländer.
Ett talande exempel återges av Gunnar Nygren, professor i journalistik vid Södertörns högskola, i studien Ukraina och informationskriget (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap 2016), som finns att läsa på nätet. Det visar sig att den historia om ukrainska truppers påstådda övergrepp mot befolkningen i Slovjansk som visades av Kremlkontrollerade tv-kanalen Channel 1 den 12 juli 2014 var en ren förfalskning. Man hade inte samlat folk på torget, inte korsfäst en treåring så att han förblödde, inte släpat modern efter en stridsvagn tills hon dog. Kvinnan som vittnade om detta var inte flykting som hon uppgav. Befolkningen hade inte hört talas om saken utan vittnade för oberoende journalister om hur väl soldaterna hade uppfört sig.
Så långt Nygrens exempel som har utvecklats av organisationen StopFake som identifierar kvinnan som skådespelerskan Galina Pyshniak, gift med en rysk milisman och aktris i andra nyhetsinslag i Kreml-tv. Av bilderna framgår att hon kan gråta trovärdigt. En kollega till henne, Maria Tsypko, har använts för liknande uppdrag i inslag från Odessa, Donetsk och Kramatorsk. På sajten analyseras hundratals liknande fall.
Inte lika många exempel men desto djupare analyserade redovisar statsvetaren Stefan Olsson i sin idag vid ett seminarium i Stockholm presenterade bok Vilseledning. Här ligger fokus på hur ledande svenska medier har lyckats hantera den organiserade lögnen i sin rapportering från den ryska invasionen i Ukraina. Tack vare den internationella genomlysningen är falsarierna i stort redan kända - gröna gubbar, nedskjutningen av MH 17, de vita lastbilarna, "det finns inga ryska trupper" med flera - men Olsson gör en värdefull genomgång av hur den svenska rapporteringen klarat att undvika fällorna.
Sådana är inbyggda i den västerländska journalistikens arbetssätt genom kraven på balans, vilket ofta leder till att ett påstående behandlas som lika mycket värt som ett annat i tron att "sanningen finns nog mitt emellan". Men om en part systematiskt ljuger fungerar inte denna strävan efter "balans".
Inte oväntat klarar sig de verkliga proffsen bland utlandskorrespondenterna bäst i Olssons granskning, sådana som Sveriges Radios Maria Persson Löfgren och Dagens Nyheters Michael Winiarski, särskilt om de kontrasteras mot dem som har haft svårare att orientera sig i den snåriga terrängen, till exempel tyckarna på Aftonbladets kulturredaktion.
Olssons slutsats är bra att få dokumenterad för framtida bruk: "Den svenska nyhetsförmedlingen har hållit en god standard… Att kriget skulle komma att bygga på en omfattande kampanj med reflexiv kontroll och vilseledning var det ingen som förutsåg. Sverige har här inte varit mer ovaksamt än något annat land. Medierna har agerat yrvaket, men det är de inte ensamma om. "
Förhoppningsvis studeras Olssons pedagogiska framställning nu på de redaktioner som ska förmedla oss en sann verklighetsbild från nästa krig och internationella konflikt med ryskt deltagande. Då vet de att Kreml i enlighet med Gerasimov-doktrinen, uppkallad efter den ryska generalstabschefen, anser ickemilitära medel mer effektiva än militära för att uppnå politiska mål. Det påståendet är inte vilseledande utan alldeles sant för den som ser journalistik som ett vapen i statens tjänst. Det gör man i diktaturer, vilket drabbar även demokratier. "Egor Putilov" är inte ensam.
MATS JOHANSSON är ordförande i tankesmedjan Frivärld och författare till Kalla kriget 2. 1 - Onda imperiets återkomst som nu utkommer i en utbyggd pocketupplaga.
Lästips! En äldre historia om vilseledning är KGB-kampanjen på 80-talet om att hiv/aids skulle ha skapats av den amerikanska militären vid Fort Detrick, om vilket regissören Roy Andersson gjorde en film och författarna Sara Lidman och Per Olov Enquist skrev upprörda artiklar.