En dag att känna tacksamhet - Då och då blossar den upp, debatten som handlar om tacksamhet, och huruvida invandrade personer kan/får/bör känna tacksamhet gentemot Sverige. Och vanligtvis brukar nyanserna dränkas i ljudet av jakthornen från drevet som medvetet vill missförstå. Men sist det begav sig gjordes en viktig distinktion av någon eftertänksam röst; tacksamhet är inte detsamma som tacksamhetsskuld.
De flesta reflekterande människor tror jag återkommande känner just tacksamhet; för liv, hälsa, familj, kärlek, vänskap och personlig utveckling. För små och stora saker som gör tillvaron glädjefylld och rik, för erfarenheter och insikter, även om somliga av dem vinns genom smärtsamma upplevelser. Att jag själv vuxit upp i ett land som inte är mitt födelseland berodde på både slumpen och omständigheter som var utom min kontroll. Och att det blev just Sverige och just den familj jag kom till, känner jag rätt ofta stor tacksamhet över. Jag vill gärna ge tillbaka, eller kanske ännu hellre "pay it forward" - göra för andra det som har gjorts för mig - men det är inte samma sak som att jag känner att jag har något skuldkonto att betala av; jag tror inte på sådan kreditbokföring.
Jag brukar betrakta de där diskussionerna lite förbryllat, eftersom känslan av tacksamhet i mina ögon är en tämligen oproblematisk och positiv. Paulina Neuding skrev klokt om detta för några år sedan apropå att Jasenko Selimovic tillsammans med 49 andra före detta flyktingar från kriget på Balkan hade kritiserats i föraktfulla ordalag efter att de skrivit om sin tacksamhet gentemot Sverige. Neuding skrev för att försvara tacksamhetskänslan: "Det är inte en undfallande, ryggkrökande tacksamhet mot enskilda svenskar, utan tacksamhet som hållning; en vilja att ge något tillbaka. Att invandra är mer än att landa på en ny geografisk plats; det är att välkomnas som, och bli del av, en ny samhällsgemenskap. "
Tacksamhet innebär alltså inte att man underordnar sig någon. Den här märkliga skuldtanken är möjligen en svensk sak; jag minns en erfarenhet som Mauricio Rojas berättade om att han hade gjort under en semesterresa med en god vän. Mauricio är en av dem som under många år har bidragit med skarpsinniga och kärleksfulla iakttagelser av det Sverige som utgör hans ena hem.
Innan avresan hade Mauricio föreslagit att de skulle frångå den svenska seden att intill varje öre dela notan varje gång (minns sketchen Notan med Lissi Alandh, Tage Danielsson, Hasse Alfredson och Monica Zetterlund!), utan i stället turas om att betala hela notan för att slippa lägga tid och energi på detta. Vännen samtyckte.
Så förflöt resan i god samvaro. Men den sista resdagen kom vännen, med urskuldande min och ville betala den ringa summa som utgjorde differensen - han hade nämligen inte kunnat låta bli att ändå föra bok lite diskret…! En annan variant på detta är ju den svenska (?) repliken när någon insisterat på att bjuda - "nästa gång är det min tur!". Vi tycks inte klara av att stå i tacksamhetsskuld till andra (jodå, alla har ett känt undantag i sin bekantskapskrets som inte sällan nämns i termer av "snåljåp").
I går skrev jag om Sverige, illustrerad av en finurlig "flygfotobild" av Joanna Andreasson. Ett land som numera är mindre homogent, mer mångfacetterat, mer dynamiskt och mer problematiskt. Vi utgör ett nytt landskap. Och i detta landskap möjliggörs väldigt mycket, som kanske är lätt att glömma bort nu i hanteringen av de stora siffrorna av asylsökande, bostadsbrist, arbetslöshet och så vidare.
En berättelse från ett asylboende har stannat kvar i tanken; kvinnan som tänker att hon nu på plats i Sverige kanske så småningom kan vara muslim utan att bära slöja. Det påminde mig om en kolumn som Hanna Gadban skrev i januari. Hon berättade hur hon som barn fått lära sig att hata Israel, stå i räta led i skolan och sjunga kampsånger. Först i en ny omgivning fick hon möjlighet att få detta inlärda hat utmanat. Ty i Sverige, på sfi-kursen och med en judinna som klasskamrat, tvingades hon ompröva sin världsbild. Alla är inte beredda att pröva sina sanningar. Men de som vågar göra det tror jag kan utgöra viktiga broar till förståelse för hur samexistens och tolerans ska byggas - och hur omstörtande det kan vara för de individer förändringsprocesserna inbegriper.
Själv är jag övertygad om att vi är ett bättre land om tio år än vad vi är i dag, mycket beroende på faktorer som vi inte styr över själva. Men somligt och mycket värdefullt står på spel, och för att ens kunna ägna oss åt filosofiska diskussioner framgent om exempelvis tacksamhet behöver kraft nu läggas på att ta itu med de reella problem Sverige har. Det gäller förstås inte bara Sverige; i lördags publicerades Sofia Nerbrands läsvärda intervju med Anne Applebaum som gör gällande att hela den liberala demokratin bättre behöver försvaras för att överleva.
I dag skriver journalisten Lars Åberg gästkrönika. Den utgör en diskussion om rädsla, och jag är benägen att hålla med om att Sverige nog i ganska begränsad utsträckning präglas av rädsla för främlingar per se. För oss som är obotligt utvecklingsoptimistiska går det förstås att avfärda all rädsla som irrationell och opåkallad. Men det är lite som att bestämma sig för att enbart bedöma en boks eller films kvaliteter efter hur jag själv upplever den; ens förståelse för verkets betydelse blir inte större än de egna referensramarna. Utblicken blir snäv.
En fin text på samma tema skrevs av tidigare kolumnisten Roland Poirier Martinsson för ett år sedan; om vemodet som kan prägla människor och bygder över det förgängliga - över det som har försvunnit och inte kommer åter (för övrigt den genomgående melankoliska tonen i Po Tidholms essäer i boken Norrland). Det innebär inte att man vill stanna i eller hålla fast vid det förflutna, för som Poirier Martinsson skriver, "att priset är värt att betala är min egen hållning", men att man kan hysa en förståelse för att svensken "lika mycket som flyktingen saknar bygden han tvingades lämna, där generationer före honom format hans sociala och kulturella trygghet".
För övrigt noteras att nationaldagarna blir bättre och bättre. Mycket nöjt minns jag en av mina första politiska motioner som ungdomsförbundare: Gör 6 juni till helgdag. Nu är den det, precis som sig bör. Om vi inte kan fira och värdera det högt värdefulla vi har, är det inte mycket bevänt med oss. Och som någon konstaterade, man kan ju fira nationaldagen med att diskutera nationaldagen - ett gyllene tillfälle att fundera och reflektera över nationen, vi:et och gemenskapen.