En enda lång sång om livets sorge och kampsång - Det är en fin tanke, att låta årets upplaga av bokförlaget Brombergs viktiga debutantantologi "Blå blixt" börja med en graviditetssvit och sluta med dikter om en moders bortgång. Mellan dessa pärmar utspelar sig kanske då hela livet? Jovisst många centrala teman inryms sedan i boken, och jag tycker om att läsa den så, som en enda lång livets sorge- och kampsång.
I Lisa Zetterdahls fina och lågmälda dödssvit träder modern fram både i minnesbilder och genom det konkreta arbete som döden medför: "jag försöker tänka att eon-räkningen / är en hyllning till mamma / den är ett minne, ett vykort".
Också Lisa Gidlöfs graviddiktning varvar snyggt det konkreta och det existentiella, ändå räcker bilderna här inte riktigt till för att fånga det på samma gång oerhörda och allmängiltiga i upplevelsen.
Det finns en tydlig estetik när det gäller antologins själva urval. Faktum är att samtliga bidrag, på klassiskt centrallyriskt vis, har ett tydligt utdefinierat diktjag som avsändare. Inte sällan handlar de också om något brinnande aktuellt samhällsproblem.
Som adoptionsproblematiken hos Caroline Seung-Hwa Ljuus vars dikter rakt upp och ner berättar om den skam som är vidhäftad adoptionen och ilskan över ett land som reducerat diktjaget till en asiatisk klichébild: " SAYONARA! / ARIGATO! / SPRINGROLL!" utbrister diktjaget, men det "RASERI" som bokstaveras på sidorna gestaltas inte riktigt.
Liknande problem uppstår i Hanna Asps dikter där Sveriges asylpolitik står i fokus. Sviten är ett vredesutbrott mot svala beslutsfattare och flata tjänstemän: "för nu ska jag rannsaka de / som inte rannsakat sig själva / hålla dem till ansvar / som redan avsagt sig detsamma", utlovar diktjaget, men uppgörelsen tar aldrig riktigt form. I Emma Roléns "Vårdreformationen" är uttrycket starkare. Här skrivs en utsatt situation fram, där exploateringen av en patients kropp sammanblandas med den av ett vårdbiträdes androgyna dito. Joel Berglunds "Småland" har klassiskt homecoming-tema och Kristoffer Ehrnström Lundqvist Beys sårbara, febriga dikter utspelar sig delvis på ett häkte.
Flera av texterna har det gemensamt att de är berättande till sin karaktär: de är som prosa uppställd på diktens vis. Händelseförloppet har företräde framför uttrycket, ibland på gott, men oftare på ont. För oavsett om poesin handlar om samhället, naturen, kärleken eller sig själv - är det åtminstone för mig viktigt att dess språk på något vis tar plats på sidan - genom att vara apart, flippat, ickeprosaiskt, queer - eller något annat helt oförutsägbart. En sådan tilltro till - och kanske också reflektion över - diktens estetiska och politiska potential som varande just dikt, saknar jag delvis i denna antologi.
Men avslutningsvis nu några ord om en poetisk smällkaramell som för mig blev den största behållningen av årets upplaga av "Blå blixt". Hennes rytmiska och bildrika dikter stämmer inte in på mina beskrivningar ovan, istället använder hon just några av poesins alla verktyg:
Du vet som kometsvansar smeker planeter?
Du vet som huden bränns av maneter?
Du vet som mordbrand snurrar tapeter?
Kom, väck mig till liv med rök och salpeter.
Yolanda Aurora Bohm Ramirez yviga estradpoesi kombinerar talets omedelbarhet och det skrivnas komplexitet - jag vill bara läsa mer!