En k pist riktas mot publiken i Avignon - Urbana, moderna kvinnor i Syrien, en fransk regering som störtas av upprorsmakare och aristokratins möte med nazismen. Under årets upplaga av den explosiva teaterfestivalen i Avignon blir teatern ett sanningsvittne som blottlägger vår komplexa politiska samtid - och dess kopplingar till historien.
Den sjuttionde teaterfestivalen i Avignon är i full gång. Under tre varma juliveckor närmast exploderar den gamla påvestaden av teater, upptåg, gyckel och allvarliga samtal om kultur, människa och samhälle. Stämningen eldas på av konstnärerna från "Off-festivalen", som i full kostym och galna utspel på gator och torg marknadsför mer än 1 400 scenkonstuppsättningar.
Den officiella teaterfestivalen rymmer 48 produktioner, från Frankrike, Spanien, Mellanöstern, Grekland, Polen, Österrike - i år även Sverige. Sofia Jupithers kompani spelar denna vecka Gianina Carbunarios "Tigern" och Lars Noréns "20 november". Festivalens konstnärlige ledare, teatermannen Olivier Py hävdar teatern som en möjligheternas plats, där okända utopier kan formuleras och utforskas, i en tid då politiken alltför lätt bortförhandlar kultur, visioner och humanistiska värden.
Vad vill då scenkonsten i ett Europa präglat av flyktingkris, terrorhot, nationalistiska strömningar, finansskandaler och utbredd misstro mot kollektiva projekt? Vad är det publiken möter på Avignons magiska spelplatser - Påvepalatset, klostergårdar, skolor, stenbrott - efter att ha passerat noggranna säkerhetskontroller?
Ett spår i festivalen är att göra teatern till sanningsvittne för vår komplexa politiska samtid. Från Syrien kommer teatermannen Omar Abusaada med en grupp som i dramatikern Mohammad al Attars dokumentärpjäs "Alors que j’attendais" ("Medan jag väntade") skildrar hur revolutionen och kriget politiserar vanliga människors liv. Kan man göra uppror sekulärt och pacifistiskt, utan att sälla sig till jihadister eller extatiska våldsverkare? Vilka strategier har moderna, urbana kvinnor för att freda sig och utvecklas i en våldsam vardag - ska man fly in i religionens beslöjade kyskhetsborg, eller söka sig bort? I ett okonstlat scenspråk belyser Abusaada en krampaktig konflikt, där syrier i sina alldagliga livsstilar blir ofrivilliga företrädare för ideologiska intentioner.
Den europeiska demokratins kris karikeras i den dråpliga franska uppsättningen "Ceux qui errent ne se trompent pas" ("De som irrar tar inte miste") av Kevin Keiss och Maëlle Poésy. Den handlar om ett val där 80 procent av fransmännen röstar blankt och regeringen störtas av den växande "vita rörelsen". Parallellerna med brexitomröstningen och det regeringskritiska franska Nuits debout-upproret under våren är slående. Teatern visar ironiskt klyftan mellan ett välpolerat politikerspråk och en okontrollerbar verklighet där folket dessutom dränks av oupphörliga skyfall.
Med djupare allvar och mångdimensionellt mästerligt scenspråk uttrycks krisen i ett av festivalens huvudnummer, "Les damnés" ("De fördömda") på Påvepalatsets gård. Stjärnregissören Ivo van Hove iscensätter Luchino Viscontis filmmanus från 1969, om en aristokratisk familj som i 30-talets Tyskland kompromissar sig fram med nazistiska makthavare, för att bevara familjens stålverk. Van Hove styr Comédie-Françaises lysande ensemble i en mångskiktad struktur av livevideo, arkivfilm, livemusik och Jan Versweyvelds scenografi som tar vara på scenens enorma bredd.
Tack vare närbildsvideo är spelet intimt, mitt i den monumentala inramningen. Dramat handlar om hur familjemedlemmarnas privata motiv får dem att hugga varandra i ryggen och göra ödesdigra politiska val. En kraftfull alarmsignal ringer vid varje dödsfall, ett vitt ljus tänds över salongen och publiken filmas. Förloraren Herbert står i en scen bland publiken och säger: "Allt är vårt eget fel. Nazismen är vårt brott. " Den ende överlevaren är arvtagaren Martin, en hållningslös nihilist som i den starka slutscenen häller de dödas aska över sig och riktar en k-pist mot publiken. Ivo van Hove visar brutalt hur århundraden av humanism, självrespekt och kultur dras ner och dränks i intoleranta ideologiers malström.
Avignonfestivalen erbjuder dock en kur med motgift, ja rentav poetisk probiotika. Flera uppsättningar präglas av magisk realism, poetisk gåtfullhet och lågmält utforskande av tillvarons mångtydighet. Bérangère Vantussos "L’Institut Benjamenta" efter Robert Walsers roman "Jakob von Gunten. En dagbok"är ett subtilt verk om underkastelse och uppror, med sju skådespelare och femton hyperrealistiska marionetter i fascinerande samspel. Georg Büchners "Lenz", iscensatt av österrikiska Cornelia Rainer i en hisnande berg- och dalbanescenografi är en inkännande skildring av diktarens ensamhet och gränsöverskridande kraft.
Kanske finns också festivalens kärna i de skissartade "Sujets à vif", där en dansare varsamt undersöker kropp och gester med en människostor docka. Var börjar och slutar jaget i mötet med den andre - hur ger vi varandra liv?