En övergödd värld full av svält - Med jämna mellanrum kommer de, utropen om att det faktiskt har blivit bättre i världen. Förra året, kort efter terrorattentaten i Paris och nyheten om att antalet flyktingar i världen nått den högsta nivån sedan andra världskriget, ägnade amerikanska The Atlantic en lång text åt att tillståndet i världen på det hela taget har blivit ljusare. Dagens Nyheter - vars redaktör Anders Bolling aldrig missar en chans att proklamera framsteg - plockade snabbt upp texten och pub-licerade en egen version under vinjetten "Goda nyheter". Superkapitalisten Bill Gates älskar att rada upp statistik om hur världsfattigdomen minskar, allt fler får vaccinationer, och innovationer leder världen framåt. Senaste rösten i glädjekören är Johan Norberg, med sin nyutkomna bok "Progress" (Oneworld Publications). I en artikel i Expressen kultur (22/8) sammanfattar han sin tes: "Fattigdom, hunger, analfabetism, barnarbete och spädbarnsdödlighet minskar snabbare än någonsin i mänsklighetens historia. " Detta bland annat tack vare att "mellan 1990 och 2015 ökade världens välstånd, bnp per capita, ungefär lika mycket som under de 25 000 åren dessförinnan".
Men 800 till 900 miljoner människor lider av kronisk hunger.
Tillväxten fortsätter, vi(ssa) lever i överflöd, borgerliga framgångssagor går på högvarv - så hur är det möjligt att 25 000 människor dagligen dör av hunger eller någon av dess följdsjukdomar? Att en av fem som svälter i världen är barn? Tre miljoner barn dör årligen till följd av att de inte får i sig tillräckligt med kalorier, proteiner och livsviktiga näringsämnen. Det är 8 000 barn per dag, över 300 barn per timme, mer än 5 barn per minut. Hur kan det vara möjligt?
Frågan är inte ny, men den argentinske journalisten Martín Caparrós ställer den om och om och om igen i sin nästan åttahundrasidiga bok "Hunger" (Natur & Kultur). Han vill ha ett svar och ämnet är, i tider av global uppvärmning och oviss framtid, mer aktuellt än någonsin. Caparrós är noggrann, vill inte missa någonting och börjar långt bak i historien, där hungern en gång i tiden uppkom och med de neolitiska revolutionerna, när människan bosatte sig och makt och ojämlikhet sattes i system. Han vandrar vidare, genom romarriket, franska revolutionen och Dickens England till dagens Mellanöstern och Afrika.
Den allra vanligaste föreställningen om hunger är att svält drabbar människor i akuta situationer som krig och konflikt, eller när naturkatastrofer slår till. Men av de upp till 2 miljarder undernärda människorna är "endast" 50 miljoner drabbade av akut hungersnöd, resten lever i ett konstant läge av så kallad livsmedels-osäkerhet, vilket innebär att de inte kan vara säkra på när de kommer att äta nästa gång. Det finns också en väsentlig skillnad mellan dagens hunger och den som förekom tidigare i historien: rikedomen. Anledningen till att vår tids hunger är "mer brutal, ännu hemskare än för hundra eller tusen år sedan" är att världen producerar mer mat än vad som behövs för att mätta alla, menar Caparrós, som med skärpa lyckas lyfta fram det absurda i denna paradox. Just det välstånd optimisterna älskar att berätta om gör hungern mer pervers än någonsin förr. Det gapar ett hål mitt i den allt rikare världen.
Bokens styrka ligger dock inte i presentationen av dystra siffror och fakta, eller den rakt igenom arga och indignerade tonen, utan i den röst som Caparrós ger den tysta massan av fattiga och hungriga människor. För trots att en av nio människor går hungriga lär knappast du och jag ha en svältande person i vår omgivning; de befinner sig långt bortom synhåll. På klassiskt journalistiskt manér ger sig därför Caparró ut i världen, till de allra fattigaste i Niger, Bangladesh, Indien, Sydsudan och Argentina, och låter dem berätta för oss vad det innebär att äta ibland, att inte veta när man kommer att göra det nästa gång eller att äta samma mat hela livet utan att få i sig livsviktig näring.
Det är smärtsam läsning och ingen av berättelserna lämnar en oberörd. Caparrós sammanfattar: hunger är "en process, en kamp som kroppen för mot sig själv. En svältande kropp är en kropp som äter sig själv". En kropp som blir försvagad för infektioner och parasiter, som blir slö utan möjlighet att tänka hela tankar. Det finns också en avgörande skillnad mellan en vuxen som svälter och ett barn som gör det. Om en vuxen, innan det är för sent, får i sig tillräckligt med mat och näring kan kroppen återställa sig nästan helt och hållet. Men om ett barn under fem år lider av undernäring utvecklas aldrig kropp och hjärna som de annars skulle ha gjort.
Hur kan detta fortgå? Ingen är väl för hunger, konstaterar Caparrós, men - och detta är anledningen till att man ska ta sig igenom hela boken - han lyckas visa att det ekonomiska system vi lever i är roten till att miljontals människor inte har tillräckligt med mat i bnp-rekordens tidevarv. "Hunger" är lika mycket en granskning av den globala kapitalismen och nyliberalismen som gett upphov till spekulation i något så grundläggande som mat, mark att odla bilbränsle i stället för livsmedel på; investerare som köper upp mark för att utöka sin rikedom (så kallad land grabbing), Världsbanken och IMF som slagit sönder hela länders jordbruk och förvägrat fattiga länder spannmålsdepåer för knapra tider. Hunger och svält är bara kapitalismens normala ansikte, vänt mot andra än oss.
Utan att bli långrandig är Caparrós undersökning gedigen och "Hunger" bör betraktas som ett blivande standardverk i ämnet. Jag hade dock hoppas få läsa fler tankar om lösningar. En där den tillväxt som den obotligt opti-mistiska högern hyllar faktiskt börjar omfördelas.