En papa i periferin - Vi har stått länge på borggården i Vadstena för att få en bra plats vid avspärrningarna. Det typiskt svenska junivädret bjuder på kyligt duggregn. En norsk kör håller andan uppe, men ingen av oss tvåtusen femhundra katolska ungdomar från olika delar av Norden behöver någon extra motivation för vår väntan. När Johannes Paulus II stiger ut genom dörren i Vadstena slott omsluts vi av jubel på många språk, alla de språk med vilka katoliker sökt sig till de nordiska länderna. Katolska kyrkan var - och är - framförallt en invandrarkyrka i vår del av världen, men trots fem sekel av antikatolska stämningar och ett rent förbud mot annat än den rena lutherska läran, låg det något av en upprättelse över besöket, något av ett erkännande av vår svenska periferi. För första gången besökte en påve Norden.
Den påve som besökte Vadstena 1989 förkroppsligade på många sätt en nyuppfunnen roll som egentligen saknade motstycke i den katolska kyrkans tvåtusenåriga historia. Borta var mycket av den teatrala ceremonin och alla de furstliga anspråken. Kyrkans stora kongress under första halvan av 1960-talet, Andra Vatikankonciliet, hade öppnat kyrkan mot den moderna världen och förankrat den på alla de kontinenter där den levt och verkat i århundraden. Fram till dess hade kyrkans ledning varit en europeisk, framförallt italiensk, angelägenhet omgärdad av ceremoniella rökridåer. Under konciliet var en minoritet av de runt 2800 närvarande biskoparna från Europa. Att världen kom till Rom förändrade kyrkan för alltid. Paulus VI, som var den påve som kom att leda konciliet, blev också den siste italienske påven till dags dato. Han bidrog i allra högsta grad till att förnya kyrkan i en global anda och var den första påven att besöka alla världsdelar, men hade långt till den stjärnstatus som omgärdade hans polske efterträdare. Paulus var för skygg.
Tre påvar har av den amerikanska tidskriften Time utsetts till årets person, vilket inte bara vittnar om global andlig auktoritet utan kanske framförallt om medial talang. Johannes Paulus II var givetvis en av dem, men den förste var påven som initierade Andra Vatikankonciliet - den oerhört populäre och godmodige Johannes XXIII. Efter en lång period av envetet motstånd mot alla samhällsförändringar och efter den hårda kritiken av kyrkans bristande moraliska ledning under andra världskriget var han en påve som talade om aggiornamento - uppdatering, katolicismens motsvarighet till perestrojka. Hans varma och direkta framtoning gjorde honom populär långt utanför de katolska leden. Han fyllde påvarnas traditionella rundskrivelser, encyklikor, med ett bejakande av välfärdstaten, för kvinnligt deltagande i politiken och mot imperialismen. Detta gjorde honom populär bland många vänsterradikaler, men det vore ett stort missförstånd att kalla honom själv för radikal.
Om vi vill försöka förstå detta tvåtusenåriga ämbete och hur det har lyckats att behålla sin centrala roll för så många människor måste vi försöka se närmare på dess historia. Även om kyrkan och påvens roll genomgått många förändringar är det kontinuiteten över tid och ledarskapet över geografiska gränser som alltid har utgjort dess styrka. På många sätt är katolicismen den enda verkligt bestående och världsomspännande konservativa rörelsen. En påves främsta roll är att hålla ihop den dryga miljarden katoliker som lever mycket olika liv i alla delar av världen. Katolicismen är precis som islam en rörelse med universella anspråk. Katolsk betyder allmän. Den populäre Johannes XXIII höll ett hårt grepp om kyrkans traditionella uppfattningar - det var i själva verket dem han försökte bevara. Han var övertygad om att kyrkans budskap var lika aktuellt under 1960-talet som det alltid hade varit och att det gick att uttrycka på ett samtida språk. Detta skiljer honom inte från företrädare som den store reformpåven Gregorius VII i slutet av 1000-talet som framgångsrikt hävdade kyrkans ställning som Europas första överstatliga instans - oberoende från all världslig makt. Eller Paulus III som på 1500-talet lyckades vända den protestantiska kritiken av kyrkans monumentala korruption och påbörja en motrörelse som på många sätt lade grunden till den kyrka som levt in i vår tid.
Mest av allt liknar Johannes XXIII sin nuvarande efterträdare, argentinaren Franciskus och den tredje påven att utses till årets person av Time. Även han har gjort sig populär världen över med sin ödmjuka framtoning och betoning av en kyrka för fattiga, flyktingar och nödställda. Inte heller han har ändrat något i kyrkans lära. Han har inte ens släppt fram den reform som skulle tillåta frånskilda att delta i nattvarden och som väldigt många katoliker hoppas på. Det Franciskus verkligen tycks förstå är ett medialt klimat där vad du symboliserar och vilka känslor du frammanar når längre än konkreta budskap. Inget av detta begrep hans företrädare Benedictus XVI, som tvärtom försökte damma av en del av de gamla teatrala ceremonierna för att dölja sina egna tillkortakommanden som ledare. Hans dramatiska abdikering i februari 2013 verkade därför ha varit mycket lyhörd. Tittar du på souvenirstånden runt katolska vallfärdsplatser i dag kommer du inte att hitta många bilder av denna tyska påve. Det är som att alla vill glömma honom.
Den irländske kristendomshistorikern Eamon Duffy har skrivit det som många anser vara standardverket om påvarnas historia, "Helgon och syndare" - nyligen utkommen i en uppdaterad svensk utgåva (Artos & Norma bokförlag, översättning Olof Andrén och Per Beskow). Denne Cambridgeprofessor gör vad han kan för att karaktäriseringen av 266 påvar inte ska kännas tradig trots att han skyr färgstarka anekdoter av det slag som gör Göran Häggs bok i ämnet så underhållande. Duffy vill åt ämbetets historia.
Det som till slut slår en läsare med rötter utanför det gamla romarrikets gränser är hur romerskt kyrkans historia berättas Det kan tyckas ofrånkomligt i en berättelse som handlar om hur biskoparna av Rom (med hjälp av vagt underbyggda legender om apostlarna Petrus och Paulus död som martyrer i staden) börjar hävda sin ledarroll i en kyrka som i dag kallas den romersk-katolska. Men påvarna fattade också en rad avgörande beslut för den vida periferi i form av Norden, Centraleuropa, Latinamerika, Asien eller det efterantika Afrika som knappt ens nämns i en bisats här. Och denna periferi hjälpte att stärka påvens och kyrkans roll. Periferin träder in i Duffys berättelse ungefär samtidigt som Andra Vatikankonsiliet, det vill säga när det blir omöjligt att inte ta upp den.
Det är när jag lägger ifrån mig boken, och inser hur fullständigt osynligt Norden är från denna horisont, som påvens besök i Vadstena känns ännu mer historiskt. Det är som att Rom har tvingats att upptäcka den omvärld som staden varit med att forma genom seklen. Vi och andra barbarer har blivit sedda.
Den 31:a oktober i år besöker den förste påven i världshistorien Skåne i samband med en ekumenisk gudstjänst i Lunds domkyrka.