En röst som hade behövts 2017 - Ett sorgebud nådde mig häromdagen - en kollega och god vän har gått bort. I Sverige är det troligen inte många som känner till honom, men han var en betydelsefull person för mig under min tid som korrespondent i Jerusalem. Han hette Ari Rath, och var tidigare chefredaktör för Jerusalem Post. Han dog i Wien några dagar efter sin nittioandra födelsedag.
I tidningarnas minnestexter beskrivs han som en legendar och ledstjärna, en av de sista i sitt slag. 1938, när Nazityskland annekterade Österrike, skickades han som 13-årig flykting till Palestina, där han hamnade på en kibbutz i norra Israel.
Han flyttade så småningom till Jerusalem och började arbeta på Jerusalem Post, som på den tiden var en vänsterliberal tidning som sympatiserade med det israeliska arbetarpartiet.
Under sina femton år som chefredaktör på Jerusalem Post drev Ari Rath en oförtröttlig kamp för fred med palestinierna, och för deras rätt till ett eget land. Han ingick tillsammans med Shimon Peres och Yitzhak Rabin i den närmaste kretsen kring David Ben Gurion, och var en av dem som beredde marken för den egyptiske presidenten Anwar Sadats besök i Israel 1977.
Men 1989 när nya ägare tog över Jerusalem Post och ändrade dess politiska linje avgick Ari Rath. Han fortsatte som fri skribent och kommentator, bland annat som medlem i redaktionen för tidskriften Palestine-Israel Journal.
Min bekantskap med Ari Rath började på ett märkligt sätt. Jag hade just kommit till Jerusalem och bodde i en lånad lägenhet, och frågade runt bland mina nya bekanta efter bostadstips. Så en dag fick jag en lista med en handfull lediga lägenheter av den svenske generalkonsuln. Han hade träffat Ari Rath vid en lunch och då nämnt att en nykommen svensk journalist letade bostad. Ari Rath hade återkommit några dagar senare efter att ha läst tidningarnas småannonser.
Jag ringde en av annonsörerna och en kvinna svarade "aha, det är du som är den svenska journalisten som Ari Rath ringde om. Han sa att du var en väldigt trevlig person, så kom hit och titta på lägenheten". Jag blev stum av häpnad - Ari Rath och jag hade ju aldrig träffats.
Både lägenheten på Mordechai Hayehudigatan och hyresvärdinnan fru Goldstein visade sig vara riktiga fynd. Fru Goldstein förklarade att hon egentligen inte kände Ari Rath, men han var ju wienare precis som hon, och det avgjorde saken för hennes del.
När jag sedan bjöd hem Ari Rath på lunch för att tacka för hjälpen bad han först om ursäkt för att han oombedd hade lagt sig i. Sedan konstaterade han förtjust att det var en väldigt fin lägenhet.
Ari Rath blev en av mina bästa källor för kommentarer och tolkningar av den israeliska politiken. Han delade generöst med sig av sina kunskaper och sitt långa tidsperspektiv. För ett tiotal år sedan flyttade han tillbaka till Wien, där han fortsatte att i tal och skrift varna för den växande högerextremismen, både i Israel och Österrike.
Jag hann aldrig träffa honom igen för att höra hur han ser på dagens Jerusalem Post, som okritiskt stödjer Netanyahus strävanden att ta kål på hoppet om fred genom fortsatt utbyggnad av bosättningar på ockuperad mark. Idag är det tidningen Haaretz som driver den linje han stod för som chefredaktör.