Enkelt och sympatiskt - Den samtida dansen omger gärna verk med narrativ. Berättelser som ramar in rörelser, ger riktning åt flöden. Khamlane Halsackdas "The doctor" är berättelse rakt av. En självbiografisk monolog, där dansen - mest utförd av medspelaren Rumiko Otsuka i flera olika roller - blir illustration och gestaltning.
Eftersom Khamlane Halsackda bara var ett litet barn när hans familj flydde från Laos blir hans barndomsminnen fragmentariska och lyckligt idylliska.
En grön landsbygd, familjemiddagar, fadern som berättar fantasieggande legender och sagor.
Och så en älskad storasyster som Khamlane dansar med. En dans, påminnande om gigg, som både är rolig att titta på och verkar rolig att utföra.
Khamlanes berättelse är en flyktingerfarenhet: över floden i en farkost som inte rymmer hela familjen. Ett lerigt flyktingläger i Thailand som luktar skit. Så asyl i London, och en ny tillvaro. "Spring, och se dig inte om", är flyktingens motto.
Men det är inte flyktingerfarenheten som är mest väsentlig, utan förhållandet till fadern. Det förefaller vara dennes död som drivit Khamlane att vilja berätta. Att undersöka och få fram en personlig sanning om sin bakgrund.
Som så många vill han göra upp med fadersgestaltens frånvändhet, faderns oförmåga att älska och bekräfta sonen. Sonen både angriper fadern för hans försummelser, och ber om ursäkt för sig själv. Familjehemligheterna antyds mera än avtäcks, men familjen tycks drabbad av flera tragedier.
Och vare sig den något kryptiska slutscenen ska tolkas realistiskt eller symboliskt så är idyllen långt borta och grymheten desto närmare. "The doctor" är ett enkelt men ändå mycket sympatiskt verk. I bokstavlig mening tilltalande.