Ensamkommande i Absurdistan

Senaste nyheterna om flyktingkrisen

Ensamkommande i Absurdistan - Hur länge orkar man ta in ny information om en eländig situation? Svaret varierar med individ och situation, men alla, som inte personligen är berörda, har en gräns. Därför kan misär fånga hjärtan och hjärnor för en tid - men intresset kommer obönhörligen att avta, i synnerhet om ingen ljusning står i sikte. Det kan handla om de fruktansvärda övergrepp som begås av Boko Haram i Nigeria eller av olika grupper i Syrien, om svältkatastrofer i Jemen och Sydsudan. När strålkastarljuset riktas mot helvetet gäller det att passa på; ideella krafter vet att fönstret för engagemang är öppet en kort tid innan ögat sveper vidare mot nästa blickpunkt.

Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.

År 2015 kom 35 369 asylsökande till Sverige som registrerades som ensamkommande barn. De utgör en statistisk grupp som i den allmänna debatten mest har kommit att förknippas med problem - somliga förorsakade av individer inom detta kollektiv, somliga belysta genom det tryck gruppen har skapat på den svenska systemkapaciteten. Och kanske är det så att den eviga räckan av elände, en bild som återkommande bekräftas på presskonferenser där politiker försöker knåpa ihop klåparaktiga lösningar på det som kanske inte går att lösas, utan bara måste hanteras så omdömesgillt det går, har skapat en utmattning som gränsar till ointresse. Men till skillnad från det som försiggår i Långtbortistan, går denna fråga inte att bortse ifrån. De är ju här. Ett antal har tillkommit, men långt färre. 2016 ansökte 2 199 ensamkommande barn om asyl, 2017 var siffran 1 336.

I tidskriften Kvartal (vol. 2/2018) läser jag en text av Mustafa Panshiri. Han är före detta polis och föreläser numera om integration, särskilt bland ensamkommande. Fast han borde nog främst föreläsa för beslutsfattarna om vad de ensamkommande säger till honom: "För gruppen ensamkommande gällde det under ett antal år i princip bara att ta sig till den humanitära stormakten så fick man ett uppehållstillstånd. Sa man att man var ett barn var det ingen som kontrollerade det. Man fick boende, man fick mat, man fick gå i skolan. Och rykten spreds om Sverige.  Som ungdomar har berättat för mig: ’Vi hörde att man fick iPhone när man kom över gränsen’.  Nu möter jag unga män som säger: ’Varför sa de inte redan vid gränsen till mig att afghaner inte var välkomna till Sverige? Varför sa de inte att just nu hjälper vi bara dem från Syrien? Varför välkomnade de mig med öppna armar för att sen utvisa mig?’ "
Det är en djupt moralisk fråga, som fler än ett tidigare statsråd borde gråta över.

Frågorna om de ensamkommandes situation rymmer etiska, juridiska, politiska och ekonomiska aspekter. Alla dessa perspektiv äger giltighet. Frågan om åldersbestämningar var en sådan som under en tid avfärdades av moraliska skäl vilka också blev politikens; den som sade att ett av ålder påverkat juridiskt beslut också behövde medföra säkerställande av ålder, anklagades för att misstänkliggöra barn. Det krävdes både fruktansvärda personoffer och en räcka vittnesmål från dem som arbetade med ensamkommande innan politiken svängde och förklarade det självklara för självklart: ett asylprövningssystem där barns rättigheter skiljer sig från vuxnas måste klara av att skilja på barn och vuxna.

Här påpekar vän av ordning att det i ett asylärende är den asylsökandes ansvar - inte den svenska statens - att göra sin sak - asylskäl, identitet och ålder - sannolik. Om åldern inte har gjorts sannolik, kommer den sökande att få information om medicinsk åldersbedömning. En väg ämnad att både beakta den asylsökandes tänkbara praktiska svårighet att bevisa ålder, och svenska myndigheters behov av att fastställa densamma.

Och skulle vi ha börjat i dag, med den erfarenhet vi har nu, skulle det vara en sak att fastställa, meddela och efterleva rätt praxis. Men vi börjar inte nu, och eftersom Sverige erkänner människors rätt att söka asyl, har vi att pröva skälen hos dem som befinner sig här. Och denna prövning behöver ske på ett sådant sätt att den ingjuter förtroende för sin korrekthet, både hos dem det berör och hos den omgivning som bekostar systemet.

Men redan hösten 2015 hördes röster från professionen som varnade för att tillämpade metoder för åldersbedömningar inte var tillförlitliga. Liksom 2016. Igen 2017. Och nu 2018. I veckan som gick medgav Socialstyrelsen allvarliga brister i rapporten som ligger till grund för Rättsmedicinalverkets (RMV) metodval (SvD 4/4). Det är en skandal. Och lägger sten på bördan; Sverige har gjort fel hela vägen. "Vi tog för många onödiga utvisningar", brukar det heta i sportkommentarerna. Men det är också sant när det gäller de ensamkommande. Sveriges ledande politiker använde under en tid ett signalspråk som hörsammades av dem som fullt begripligt ville till ett bättre liv. Som trodde att statsministern menade vad han sade, där i september 2015.

Sverige har dragit till sig förvånade blickar från omvärlden. Den lilla tomtebolyckan i norr fick tomtar på loftet, kan de förbluffade reaktionerna sammanfattas. Vi får rättmätig erkänsla för viljan att hjälpa, men omdömet är likaledes rättvist kritiskt om den som inte tänkt klart över hur det rent praktiskt skulle gå till. Fortsätter vi hantera människoliv så ovarsamt som vi hittills har gjort, kommer domen att bli än hårdare.

Mustafa Panshiri frågar de ensamkommande vad de har för plan vid avslag. Det svar han brukar få är att man tänker gå under jorden för att försöka söka asyl igen efter fyra år.  Eller försöka ta sig till ett annat europeiskt land. Ja, här står vi nu. Med tusentals unga människor i väntan på besked, somliga hoppfulla och positiva, andra desperata, uppgivna, föraktfulla, besvikna och arga. Vad de tänker, som har fått avslag baserat på en åldersbedömning som nu tillstås inte tycks hålla måttet, kan man bara ana.

Dagligen ser jag i mitt Facebookflöde det ideella samhället hantera detta. Och det tålamod, det engagemang och den ansträngning som läggs i att försöka hantera den situation som ytterst politikerna är ansvariga för, är beundransvärt bortom ord. Deras frustration är lika påtaglig, gentemot politikerna, systemen och myndigheterna. De är gode män, kontakt- och fadderfamiljer, familjehem, hvb-föreståndare, nätverksstöd. Deras berättelser från verkligheten ger känslan av att befinna sig i Absurdistan. Vänner som tagit sig an en ensamkommande yngling lägger upp en bild på en myndighets besked i frågan om studiemedel och konstaterar att det som står inte går att förstå, inte ens om man är svensk börs-vd eller erfaren jurist. Det gäller även för en politisk chefredaktör, kan tilläggas, trots att jag efter tidigare ideella insatser har viss vana vid att läsa språket i asylärenden.

Det finns inga Alexanderhugg tillgängliga i den situation vi har försatt oss och de ensamkommande i, inga enkla lösningar som fixar problemet. Det finns bara bättre och sämre sätt att hantera läget. Och en god sak vore om alla de myndigheter som nu står i kontakt med de ensamkommande, kunde vinnlägga sig om att vara så transparenta, tydliga och konstruktiva som det bara går, i synnerhet när politiken nu så totalt har misslyckats med den saken.

Källa - 2018-04-08 07:00

Liknande nyheter

    Mest läst:
  1. Https://www.senastenyheterna.se/flyktingkrisen/hon-hittade-karleken-en-buske/
  2. Https://www.senastenyheterna.se/flyktingkrisen/mysteriet-med-harry-scheins-miljoner/
  3. Folkmordet i rwanda
  4. Ensamkommande gymnasiestudier
  5. Om det blir nyval
  6. Piska som i usa
  7. Efter gripandet på arlanda tvo men häktat
  8. Poeten mot fascismen
  9. Angela merkels efterträdare
  10. Flyktingkaravanen

Om flyktingkrisen

Den stora flyktingkrisen i EU där över 300.000 personer har flytt över medelhavet från krig i sina hemländer.
Twitter Facebook Google+