Ett fördjupat, teatralt samtal om det mänskliga - Eyvind Johnson skrev under världskriget 1941 om en samtid som valt bort humanismen. Böckerna om Krilon är obehagligt aktuella också nu - det visar Carolina Frändes scenversion som väljer ett visserligen teatralt men ändå avskalat scenspråk som tar texten och publiken på största allvar.
Krilon promenerar på isen utanför Lovön, det är vinter 1941. Ett världskrig rasar och tyskarna ser ut att kunna lägga under sig Europa. Den svenska borgerligheten börjar ställa in sig på en ny ordning, acceptera och ta till sig nazismen och dess värderingar. Mäklaren Krilon står dock emot. Han tror på samtalet, äkta möten mellan individer, ock konsten som bastioner mot hat och förenklingar. Därför har han bildat en grupp som träffas för att tala, på allvar, om vad man kan och bör göra - det mänskliga som motstånd.
En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Eyvind Johnson skrev romantrilogin om Krilon 1941-1943. Titelpersonen är en sekulariserad Kristusfigur som samlar lärjungar, men också en Faust som blir utsatt av djävulsfigurer som Staph och Jekau, parodiska representanter för Nazityskland och Sovjet. Litterärt är Johnson en länk mellan Thomas Mann och Peter Weiss. Han experimenterar djärvt med form, leker med genrer.
Carolina Frändes iscensättning vill Krilonlikt starta ett samtal på djupet. Därför låter hon dramatiseringen av Joakim Sten ta hela fem timmar på sig, och väljer också bort stora gester, utspel och spektakulära inslag. Krilon själv, utmärkt tolkad av Pablo Leiva Wenger, spelas som en man som valt det envist konstlösa istället för det överdrivet karismatiska. Det är mycket sympatiskt. Han blir en stabil humanistisk kärna som står mot all rå hets mot judar och flyktingar som kommer från gravt främlingshatiska ideologier.
Iscensättningen är flyttad genom tiden. Året är 2023 och ett parti med en kulturfientlig agenda har fått makten. Iscensättningen skuggas av ett musikalevent om Gustav Vasa. "Krilon" får existera på nåder, och har fått en överrock som rapporterar till ledningen. Det hela är maximalt metateatralt, och parallellt med originalberättelsen får vi följa hur en repressiv syn på kultur tystar all kritik. Vi får uppleva kampen mot censur och inskränkthet på två nivåer. Kultur blir förminskning, inte expansion, av det mänskliga.
Den som inte läst originalen har möjligen svårt att följa med, särskilt som den sista akten - där män iförda svarta skjortor tar över scenen - blir rätt snårig. Slutet är utdraget och övertydligt för den som förstått premisserna.
Fram till dess lever iscensättningen genom den lekfulla ensemblen. Frändes rollbesättning är medvetet tvärtom. Hon blandar kön, hudfärg och etnicitet som hon behagar. Av Krilongubbarna är därför Angelika Prick som Hovall och Lotti Törnros som Frid särskilt sympatiska, båda lägger ett slags förklarat ljus över sina roller. Eva Rexed som Segel är också utmärkt, och hittar en sprödhet som griper. Peter Gardiner som kryptonazisten Odenarp och Anders Johannisson som Minning gestaltar också handfast sina roller.
Den mörka sidan blir, som hos Johnson, mer karikatyr. Robin Keller ger dock Ombudet, som övervakar arbetet med uppsättningen, ett maktanspråk som blir allt mer iskallt. Det är suveränt obehagligt spelat. Han är också skojig som Sovjetrepresentant. Johnson slår ju mot alla diktaturer, och skeendet börjar då Sovjet och Nazityskland slutit sin nonaggressionspakt.
Maria Sundbom spelar regissören som har att förhålla sig till teaterledningen och den nya politiska makten. Hon försöker hålla ställningarna och förtydligar Johnsons credo: konsten är ett samhälles yttersta försvar.
Fem timmar "Krilon", alltså. Ibland tappar tolkningen styrfart men håller ständigt en tillbakahållen men fokuserad ton. Iscensättningen är, som sagt, inget för den som letar efter förströelser. "Krilon" är en modig uppsättning för den som vill vara med om ett samtal, som vill problematisera sin syn på vad det mänskliga innebär, och vad kultur och teater är, och kan vara.