Ett försök att förklara Sverige

Senaste nyheterna om flyktingkrisen

Ett försök att förklara Sverige Senaste nytt om flyktingkrisen

Ett försök att förklara Sverige - Jag räknar till sju, utöver verksamhetsledarna. De berättar att de kommer från Syrien, Sudan, Ukraina, Iran och Nigeria. De är olika gamla, den yngsta är 24, den äldsta 43. Det är både vuxna asylsökande och sådana som redan har uppehållstillstånd men bor kvar på anläggning i väntan på kommunplacering. Den mest nyligen anlända har varit i Sverige i sju månader, den som varit här längst kom för tre år sedan.

Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.

Platsen är en liten ideell musikskola i Uppsala, som vid sidan av undervisning framförallt till barn, bedriver så kallad TIA-verksamhet. TIA betyder Tidiga insatser för asylsökande och omfattar aktiviteter som ska främja kunskaper i svenska, kunskaper om det svenska samhället och den svenska arbetsmarknaden samt hälsa. Verksamheten sorterar under länsstyrelserna och syftet är att påskynda etableringsprocessen och samtidigt göra väntetiden mer meningsfull.

Sedan november genomför musikskolan projektet "Genom musik får man en röst", och erbjuder musikundervisning, språkträning, föreläsningar och fika på musikskolan två gånger i veckan. Vi som har barn som är elever på musikskolan fick frågan: fanns det föräldrar eller sponsorer som utifrån sitt yrke eller annan erfarenhet ville ställa upp ideellt som föreläsare och därigenom ge de asylsökande möjlighet att "lära sig mer om det svenska samhället, våra regler, lagar men också hur det är att leva och bo i Sverige"?

Det fanns det. Responsen blev god. Man fyllde snabbt schemat med föreläsningar med personer från rättsväsendet, Migrationsverket, Skolverket, universitet, biblioteket, äldreomsorgen, en högstadieskola, en begravningsbyrå - och en stor dagstidning.

Runt ett välfyllt fikabord med frukt, bakverk, godis, te och kaffe - så fungerar det i Sverige! - är min uppgift att berätta om hur journalistiken fungerar i Sverige. En lika nyttig som svår utmaning; hur talar man om det som man lever i hela tiden och tar för givet?

Jag börjar med att tala på lätt svenska om den lagliga grunden för journalistiken, eftersom det föreligger en uppenbar skillnad på den punkten mellan Sverige och de länder de kommer ifrån. Jag berättar om Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Vad de innebär för möjligheten att sprida information och åsikter, ge ut böcker, publicera sig på nätet, starta tidningar eller dela ut flygblad, utan förhandsgranskning eller statlig censur. Och vad anonymitets- och meddelarskydd betyder, liksom offentlighetsprincipen.

Jag berättar att Sverige har en blandmodell för medier; å ena sidan marknadsekonomi och självreglering, å andra sidan public service-bolagen. En nutidsbeskrivning av medielandskapet behöver också rymma mediernas strukturomvandling, och närvaron och påverkan från både sociala och alternativa medier.

På den svenska journalistikens pluskonto ligger det starka lagskyddet högst upp i kolumnen. Den förhållandevis höga integriteten och icke-korruptionen bör också bokföras där. Journalistikens utmaningar, som vi ju brukar säga i detta land, är att förmå sig stå självständig i sitt professionella uppdrag gentemot den svenska samhällskulturens starka dragning till konsensus och likatänkande. I ett litet språkområde kan konkurrensen vara hård trots låg grad av pluralism, vilket kräver sin hantering. Och symbiosen mellan politik och journalistik kan bli problematisk, när aktörerna tänker för lika. Somliga frågor och perspektiv uteblir, eller ställs långt senare. Chocken över utfallet i det amerikanska presidentvalet, den brittiska folkomröstningen om brexit och framväxten av SD är alla exempel på nutida kallduschar för de etablerade medierna.

De lyssnar uppmärksamt, ställer många frågor. Somliga är enklare att svara på än andra, men alla uttryckta frågor och synpunkter är intressanta eftersom de berättar något om de nyanländas syn - på ett land jag tycker att jag känner så väl - men som jag genom frågorna påminns om kan betraktas på högst olika sätt.

Tycker du att Sverige ska ta emot barn till IS-krigare? När det är någon politisk diskussion på tv, varför tycker alla samma sak? Bestämmer politikerna vad som sägs på tv - när man tittar på tv ser man ofta det som regeringen tycker? Kan politikerna förbjuda eller stänga ner de sajter på nätet där man ljuger och säger att alla invandrare begår brott?

Mellan varven uppstår intensiva och känslomässiga diskussioner. Med etnologens blick skulle man kunna kalla mötet osvenskt ty den dokumenterade svenska konflikträdslan är påtagligt frånvarande.

Efteråt tycktes de nöjda med samtalet. Det är oklart hur mycket jag lyckades förmedla, men en av dem berättade att hon ville bli journalist.

Själv gick jag därifrån med några nyttiga upp-och-ner-vända bilder i huvudet. Somliga har jag mött tidigare. Som att vår upplevda åsiktsmångfald i somligas ögon och öron utgör en entonig kör. Fast det är det inte bara utlandsfödda som kan uppleva. Dagen efter min föreläsning hörde jag i ett annat forum nättidskriften Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt berätta hur han hade sökt sig till en ny publicistisk plattform efter att ha fått journalistiska samvetskval för att han upplevde rapporteringen från Public Service, där han tidigare arbetade, som alltför ensidig.

En annan insikt, som ledarsidans kolumnist Kirsten Åkerman beskrev så tydligt för ett par veckor sedan (17/3), är att frågan om hemvändande IS-anslutna och deras släktingar för väldigt många människor som bor i Sverige inte är ett teoretiskt seminarium, utan en tanke som skapar existentiell oro.

En tredje mycket påtaglig påminnelse är att tryck- och pressfriheten - med allt vad den innebär - är helt artsfrämmande och okänt som begrepp i många länder från vilka åtskilliga asylsökande kommer. Ovanan att handskas med tankens frihet under eget ansvar leder till frågor om inte staten inte bara kan stänga ner kanalen för dem som tycker fel. Det är en fundamental sak att förklara för nyanlända utan erfarenhet av etableringsfrihet eller censurförbud, konsekvenserna av den viktiga princip som formulerades i lag 1766.

Man reser bort för att lära känna sig själv, sägs det. Men man kan lära känna sig själv genom att lyssna på dem som har rest hit också. Vi lär inte se den röda stugan med vita knutar på exakt samma sätt. Frågan är vems bild som är mest relevant?

Tf vd, chefredaktör och ansvarig utgivare: Anna Careborg

Politisk chefredaktör: Tove Lifvendahl

Redaktionschef och stf ansvarig utgivare: Maria Rimpi

Redaktionell chef för digitala prenumerationer
och stf ansvarig utgivare: Martin Ahlquist

Chef SvD Nyheter: Mikael Larsson (vik)

Chef SvD Näringsliv: Maria Sundén Jelmini (vik)

Chef SvD Kultur: Lisa Irenius

Postadress Svenska Dagbladet, 105 17 Stockholm

Besök Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm

Organisationsnummer 902004-3619

Telefon Kundväxel +46 8 618 02 20

Telefon Växel +46 8 13 50 00

Källa - 2019-03-31 08:59

Liknande nyheter

    Mest läst:
  1. Ensamkommande gymnasiestudier
  2. Om det blir nyval
  3. Piska som i usa
  4. Efter gripandet på arlanda tvo men häktat
  5. Björklund flossar
  6. Kuratorn mobulbostäder MKB
  7. Angela merkels efterträdare
  8. Bilda regering efter valet
  9. Flyktingkaravanen
  10. Fabian fjälling

Om flyktingkrisen

Den stora flyktingkrisen i EU där över 300.000 personer har flytt över medelhavet från krig i sina hemländer.
Twitter Facebook Google+