Ett visst slags lidande ska helt enkelt inte skäras bort - Jag har en själ. Den är hopplöst omodern. Den syns inte på magnetröntgen.
Detta är en personligt skriven text. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ändå vågar jag påstå att den fortfarande flämtar.
Barn tror att själen sitter någonstans i magen, en del vuxna romantiker hävdar att den bor i hjärtat och de som inte helt har givit upp dess betydelse för mognad och vuxenblivande vill lokalisera själen till hjärnan.
Oavsett vad de snackar om och tror - själen kan inte evidensbaseras.
Alltså, hur ska vi få plats med den i kalkylerna?
Min stora skräck är att förlora den.
Eller värre; hamna i en förhandlingsposition där jag tvingas sälja den. Bli en funktionär.
Att ha ont i själen förutsätter att man har tillgång till allt det där andra - som inte heller syns - samvete, längtan, skuldkänslor och sorg.
Det är svåra, starka inre tillstånd som inte kan härledas till hudfärg, socialgrupp eller kön.
Ve den som menar att det skulle vara en nationalitet som gjorde människan själlös.
Ve den som hävdar att själen går att klämma in i en finurlig landstingsmanual. Ett slags psykets mammografi där man kan avlägsna någon klump och gå hem sen. Ett visst slags lidande ska helt enkelt inte skäras bort. Aldrig under denna himmel!
För själens själva efternamn är konflikt, nedlagd i oss, i en tillika fascinerande som förvirrande historisk väv.
Den absolut största poängen med själen är att den huserar såväl offer som förövare.
Det gör den svår att kapitalisera på. Alla tomma försök - att göra andlighet till fitness, litteratur till författarporr, psykodynamiska processer till kognitiva körscheman - är förgäves.
Själen skriker som en gris när den slarvas med. Själen låter sig inte rangordnas och bockas av. Profeterna kommer och går, marknadsluckan består.
Med tanke på själens bristande evidens och låga status är det med stor iver jag därför iakttar dess återkomst i det offentliga livet.
För plötsligt händer det, själarna tar ton.
Advokat Emilie Hillert skriver (SvD 26/8) att hon skäms när hon inser att hon företräder ett system i ett land som sparkar på den som redan ligger, de ensamkommande. Hur kan vi leva med oss själva, frågar hon?
Biskop Caroline Krook är inne på samma spår när hon i Aktuellt säger att hon började gråta när hon gavs beskedet att de asylsökande barnen på kyrkans läger hämtades av polis. De skulle ju leka och läka, säger hon.
Såväl polisen som reportern i rutan bara gapar när hon använder ord som komplext och heligt.
Och Yukiko Duke som reser sig och går vidare efter att ha fått sparken som recensent i morgonsoffan. Pilutta SVT, ser ni inte att ni kastar ut en själ som har förmågan att tala om det som varken syns eller kan bevisas. Litteraturen.
Tre kvinnor, tre scenarier, tre själar som vägrar att bli medlöpare. De går inte på led, rabblar inga mantran eller gömmer sig i grumliga grupperingar.
Jag blir själaglad när jag ser vad de får till. För de gör något levande igen, det man annars var på väg att kasta ut med funktionärsvattnet.
Det vi en gång kallade längtan och skam och som inte syns på magnetröntgen: Själen.