Europa ligger öppet för tolkning - För några dagar sedan kunde två forskare avslöja innehållet i ett dokument som sedan 1930-talet legat dolt vid basen av Mussolinis obelisk vid Foro Italico i Rom. Texten innehåller en idealiserande beskrivning av fascismens väg till makten. Mussolini porträtteras som lika delar romersk kejsare och Kristuslik frälsare. Forskarna som tolkat dokumentet beskriver hur de ibland tvekat att offentliggöra det långa lovtalet till fascismen, men enats om vikten av att problematisera dess budskap och analysera textens manipulativa strategier. Och trots att texten uttryckligen var ämnad för en avlägsen framtid, då obelisken tillsammans med fascismen skulle ha fallit, klingar detta meddelande från en historisk tidsperiod i många avseenden återigen aktuellt. Publiceringen av texten är symptomatisk för hur humanistisk forskning fungerar: den knyter samman dåtid och nutid, korsar gränser, ifrågasätter, översätter.
Det talas ofta om att humanister borde göra sina röster hörda i större utsträckning och beredas större plats i offentligheten och i näringslivet. Men humaniora kämpar inte bara om utrymmet och forskningsmedlen, utan också i hög grad mot flitigt förekommande retoriska förvanskningar i medier. Senast i helgen inleddes Lena Anderssons krönika i Dagens Nyheter med påståendet att "inom humaniora utgår man från att vårt sätt att uppfatta tillvaron är helt normstyrt". I texten raljerade Andersson över en rad vagt specificerade humanistiska förklaringsmodeller, och målade upp en bild av hur talet om normers påverkan hotar alla naturgivna sanningar.
Men humaniora är ett komplext bygge. Språkstudier, till exempel, vilar på en fast grund av regelmässighet och lagbundenhet. Hur skulle det gå om man försökte relativisera dativ på tysktentan? Men inom humaniora är det också av grundläggande vikt att inse att alla processer och begrepp måste vara föremål för tolkning. Traditioner måste vändas upp och ned. Slutsatser måste vändas ut och in. Detta är inte något hot mot människans "natur". Det är snarare en effekt av samma natur.
En kollega och jag planerar just nu en seminariedag om exil och asyl ur ett historiskt perspektiv. Den grekiska poeten Sapfo lär ha tvingats i exil från sin hemö Lesbos till Sicilien på grund av politisk turbulens under ett tyranniskt styre. Mycket lite är känt om hennes liv i övrigt, men notisen om exilen finns nedtecknad i en marmorinskrift från ön Paros. Ett fragment av inskriften, just biten med Sapfos namn i grekiska bokstäver, finns i ett museum i Oxford, där min kollega just nu befinner sig. "Du måste se om du kan hitta inskriften!" mejlar jag ivrigt. Men när hon skickar en bild på stenen visar det sig att texten, sedan den hittades på 1600-talet, slitits ned till oläsbarhet. Här skulle de stå, orden om Sapfos exil, men där syns inte längre en enda bokstav.
Historisk kunskap är livsviktig men skör. Tillvaron sönderfaller förr eller senare i fragment som måste dokumenteras och tolkas för att inte glömmas eller förvanskas. Dokumentet under Mussolinis obelisk, Codex Fori Mussolini, var skrivet på latin för att anknyta stilistiskt till de romerska kejsarnas biografier, men också för att man ville försäkra sig om att det skulle kunna förstås av framtida läsare.
De klassiska språken är idag utrotningshotade vid universitet och högskolor. Men när Europa glömmer sin egen historia kan, och måste, humaniora påminna om att det finns andra berättelser. Sapfo var inte den enda som flydde över havet från krig och förtryck. I antikens latinska och grekiska epos besjungs dem som lade grunden för det som skulle bli Europa - och de var båtflyktingar.
Känn dig själv, gnothi seauton, löd den grekiska inskriften på Apollotemplet i Delfi. Kan Europa känna sig självt utan humaniora?