EUs drag vore den största politiska förödmjukelsen - Ungerns ledare Viktor Orbán vägrar oomkullrunkeligt att lyssna på kritiken om att hans regering bryter mot EU:s demokratiregler, och attackerar frustande alla som vill straffa honom. Och ju högre Orbáns kritiker ropar, desto mer stärks hans popularitet. EU står maktlöst.
STRASBOURG. "Trump före Trump" - så kallade Steve Bannon, Donald Trumps tidigare chefsstrateg en gång Ungerns premiärminister Viktor Orbán.
En kommentar belyser ett ämne ur flera infallsvinklar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ungerns premiärminister har precis som sin amerikanske efterföljare klättrat till makten i sitt hemland genom att häckla det han kallar den liberala eliten, och genom att specifikt attackera "EU-etablissemanget".
Sedan många år kritiseras Orbán och hans regeringsparti Fidesz inom EU för en rad lagreformer som anses undergräva rättsstaten och andra demokratilagar som alla EU-länder måste följa.
Fidesz har tagit allt större kommando över Ungerns domstolar, medier, centralbank och skatteväsende, och premiärministern har själv sagt att han vill skapa en "icke-liberal" demokrati i stil med Turkiet, Ryssland eller Kina.
På senare år har anklagelserna mot Ungern också gällt Fidesz öppet antisemitiska valkampanjer och islamofobiska retorik, samt Ungerns hårdnackade vägran ta emot asylsökande och flyktingar.
I veckan röstar EU-parlamentets ledamöter ja eller nej till ett krav på att man nu inom EU triggar "atombombsklausulen" i unionens stora regelbok: att man fråntar Ungern rösträtten i EU-apparaten tills de kritiserade lagarna har dragits tillbaka.
Detta vore en total utfrysning och i praktiken ett omyndigförklarande av Ungern inom EU-samarbetet : den kanske största politiska förödmjukelsen.
På tisdagen, före omröstningen, hade Viktor Orbán därför krävt att få försvara sina lagreformer från talarstolen i EU-parlamentet i Strasbourg.
Premiärministerns försvarstal brukar vara passionerade, arga, ja rentutav ursinniga. Han reser med ett stort uppbåd regeringstrogna hemmamedier, och vänder sig direkt till dessa under sina glödgade anföranden som han sin Cambridge-utbildning till trots avfyrar helt och håller på ungerska. Allt för tv-tittarna därhemma.
I Strasbourg förväntade man sig därför att smockorna skulle hänga i luften på tisdagen under Orbáns försvarstal, eftersom även många EU-parlamentariker är stridbara politiker som gärna ger sig in i verbala slagsmål.
Men Orbán har inte bara fiender inom det EU-etablissemang som han så ursinnigt attackerar, utan också ett växande antal allierade. Partier på den yttersta högerkanten i Frankrike, Nederländerna, Österrike och Slovenien, för att nämna några, ser Orbáns Ungern som en förebild.
Fidesz tillhör dessutom på europeisk nivå sammanslutningen Europeiska folkpartiet, eller EPP, där moderater, kristdemokrater och liberalkonservativa partier från hela EU samsas.
I EPP sitter bland annat Angela Merkels regeringsparti CDU och svenska moderater och kristdemokrater. Fidesz-politikernas fortsatta plats i EPP-gruppen har ifrågasatts, inte minst av svenska ledamöter. Men andra försvarar den - inte minst EPP:s ledare i EU-parlamentet, bayraren Manfred Weber.
Polen har redan lovat att lägga veto mot att atombombsklausulen, alltså omyndigförklarandet av Ungern inom EU, någonsin träds i kraft. Därmed så blir EU-parlamentets omröstning föga mer än en skarp politisk markering.
Viktor Orbán skulle faktiskt återigen kunna komma undan inte bara oskadd av EU-parlamentets kritik, men kanske till och med förstärkt av den: ännu ett medieframträdande som visar på en stark ledare med alltfler vänner, och på ett EU-etablissemang som skäller och skäller men som när det väl kommer till kritan är tämligen oförmöget att ställa en felande ledare till svars. Vad ska de göra - slänga Orbán i finkan? Det kan de inte.
Polen, som alltså lovat att stoppa atombomben mot Ungern, utreds förresten just nu av EU-domstolen, efter anklagelser om att regeringen i Warszawa, även den, undergräver demokratiregler och rättsstatsprinciper. Polens regering har redan sagt att man inte bryr sig om vad EU-domstolen kommer fram till - man tänker inte lyda i vilket fall.