EUs liberaler kommer noga följa hur Lööf klarar testet

Senaste nyheterna om flyktingkrisen

EUs liberaler kommer noga följa hur Lööf klarar testet Senaste nytt om flyktingkrisen

EUs liberaler kommer noga följa hur Lööf klarar testet - I Sverige spelar liberaler en huvudroll i kampen om makten - och i maj hoppas de bli näst störst i hela EU.

Högerpopulismens frammarsch har utlöst en liberal väckelse, och 2019 kommer liberalismen att stresstestas i Stockholm, Paris och Bryssel.

Det är i Sverige det börjar 2019, när Annie Lööf och Centerpartiet väljer sida i regeringsfrågan.

En analys belyser ett ämne ur flera infallsvinklar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Plötsligt står liberalerna upp, med stridslystnad och något som liknar förväntan i blicken, både i Sverige och Europa. Det finns flera förklaringar till det politiska fenomenet.

Den mest uppenbara är den här: den framrusande högerpopulismen har påmint liberalerna om deras ideologiska rötter, och gett dem ett högre politiskt mål. Att bekämpa ondskan och skingra mörkret - för så låter det ibland när liberaler själva formulerar sin nya uppgift.

Och det är förstås ett mer engagerande uppdrag för liberaler än att avreglera arbetsmarknaden eller införa flera pappamånader. Liberalernas partiledare Jan Björklund formulerade den nya tidens känsla så här, i sitt tal i Almedalen i somras:

"Aldrig, under mitt politiska liv, har grundläggande liberala värderingar varit så hotade. . . Aldrig har mitt politiska engagemang känts så viktigt som idag. "

1992 fyllde Jan Björklund 30. Sovjetimperiet hade upplösts och den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama publicerade en uppmärksammad bok, med titeln Historiens slut. Förenklat argumenterade han för att den marknadsorienterade liberala demokratin nu hade segrat - alla länder skulle så småningom ansluta sig till den modellen.

När Fukuyama formulerade sin profetia hade Berlinmuren nyss fallit. Julen 2018 stryper Donald Trump delar av den amerikanska statsapparaten, för att pressa fram pengar till att bygga en annan mur. Allting har blivit annorlunda nu.

I dag behöver man inte vara särskilt stadig på handen för att skjuta ner idén om att historien tog slut. Det räcker med att peka på Vladimir Putin, på Brexit, på den aggressiva islamismen och på nationalismens och högerpopulismens framgångar i USA och runt om i Europa.

Francis Fukuyama hävdar inte heller själv att hans profetia besannats. "För 25 år sedan hade jag ingen känsla, eller teori, om att demokratier skulle kunna gå baklänges. Men det tror jag att de kan", sa han i en intervju med Washington Post förra året.

Men han hade rätt i meningen att liberalism - i vid mening - var en ideologi som passade för den stora optimism som följde under åren efter det kalla krigets slut. Globalisering, öppenhet, frihandel och fri rörlighet för människor var positivt laddade begrepp, och den Europeiska Unionen var som konstruerad för en sådan vision.

Och han fick rätt i att liberalismen som ideologi efter kalla krigets slut skulle vinna stora framgångar. Mycket större än vad de liberala partierna lyckades med. Många liberala idéer - den öppna svenska flyktingpolitiken är ett väldigt bra exempel - blev under den här tiden allmängods över nästan hela det partipolitiska fältet.

Liberalismen var så okontroversiell att det var svårt för liberala partier att skapa de konflikter som behövs för att vinna väljare. Det partipolitiska uttrycket var ofta en gäspning.

Folkpartiet, som Liberalerna hette på den tiden, har inte fått någon varaktig belöning av väljarna. Och Centern, som började bli riktigt liberalt runt millennieskiftet, lyfte först i valet 2018 - som då hade laddats med konflikt med ett uttalat antiliberalt parti, Sverigedemokraterna.

Jimmie Åkesson uttryckte i en artikel i höstas vad det är för känslor som driver partier som hans eget: "I grunden handlar det om en reaktion mot decennier av vänsterliberal hegemoni".

Den partipolitiska liberalismens vitalisering kan alltså förklaras så här: De liberala partierna har fått en fiende som de anser utgör en allvarlig fara för grundläggande liberala värden. Men de beskrivs också själva som en politisk fiende. Högerpopulisterna gäspar inte, de avskyr liberaler i minst lika hög grad som liberaler avskyr dem.

Effekten förstärks av att de två strömningar - socialdemokratin och den realpolitiska högern - som har dominerat politiken i Europa, för närvarande har stora problem.

De svenska Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val någonsin i höstas, ändå var resultatet en succé jämfört med många systerpartiers fria fall. Och europeiska högerpartier - inte bara Moderaterna - blöder väljare till partier i samma familj som Sverigedemokraterna.

Så vem kan stå emot högerpopulismen när de två största aktörerna så uppenbart inte klarar av det?

Paradexemplet, som livar upp likasinnade i Sverige och Europa, är Frankrike och Emmanuel Macron. Efter att han 2017 hade vunnit presidentvalet mot högerpopulisten Marine le Pen, var de franska socialisterna nästan utplånade och högern allvarligt skadad.

Det var en injektion av framtidstro rakt in i venen på Europas liberaler. Och att Macrons popularitet sedan dess har kraschat på hemmaplan har inte släckt ljuset från Paris.

"Macrons parti La République en marche har, trots en del problem på hemmaplan med anledning av bland annat ökade bensinpriser, på kort tid blivit den starkast lysande liberala och centristiska politiken vi nu ser i Europa", skrev Centerpartiets andre vice partiordförande Fredrick Federley, i Borås Tidning i början av december.

"En del problem" är kanske lite i underkant, för en president vars politik har skapat en helt ny motståndsrörelse. Emmanuel Macrons förmåga att hantera missnöjet som de Gula västarna representerar, kommer att avgöra om Frankrike kan inspirera resten av det liberala Europa.

Det blir i sin tur viktigt inför EU-valet i maj, då den liberala ALDE-gruppen hoppas kunna ta sig förbi Socialdemokraterna, och bli näst största grupp och en tung maktfaktor i EU-parlamentet. Macrons nya EU-parlamentariker är en viktig faktor i den ekvationen.

Men 2019 års första prövning för den europeiska liberala väckelsen inträffar alltså i Stockholm. Där Centern har makten att bestämma vem som ska regera.

Europas liberaler kommer noga att följa hur Annie Lööf klarar testet.

4 januari: Löfven och Kristersson ska ge en delrapport till talmannen på telefon.

10 januari: Talmannen träffar först Stefan Löfven och sedan Ulf Kristersson i riksdagen.

14 januari: Ny talmansrunda med alla partiledarna. Talmannen ska därefter presentera vem som blir ny statsministerkandidat.

16 januari: Statsministeromröstning.

17 januari: Om förslaget till statsminister går igenom ska statsministern så snart det kan ske lägga fram sin ministerlista och avge regeringsförklaring. Det kan ske tidigast dagen efter omröstningen.

21 januari: Om den tredje statsministeromröstningen har misslyckats kommer en statsministerkandidat att presenteras för en fjärde omröstning.

23 januari: Eventuellt en fjärde och sista statsministeromröstning.

Senast 21 april: Extra val om även den fjärde omröstningen har misslyckats.

Vd, chefredaktör och ansvarig utgivare: Fredric Karén

Politisk chefredaktör: Tove Lifvendahl

Redaktionschef och stf ansvarig utgivare: Maria Rimpi

Chef SvD Nyheter: Maria Sundén Jelmini

Chef SvD Näringsliv: Daniel Kederstedt

Chef SvD Kultur: Lisa Irenius

Postadress Svenska Dagbladet, 105 17 Stockholm

Besök Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm

Organisationsnummer 902004-3619

Telefon Kundväxel +46 8 618 02 20

Telefon Växel +46 8 13 50 00

Källa - 2018-12-31 08:52

    Mest läst:
  1. Ensamkommande gymnasiestudier
  2. Om det blir nyval
  3. Angela merkels efterträdare
  4. Bilda regering efter valet
  5. Flyktingkaravanen
  6. Fabian fjälling
  7. Ibrahim Nasrulleyev
  8. Nya lagar 2017
  9. Förbjud religiösa friskolan
  10. Peter springare

Om flyktingkrisen

Den stora flyktingkrisen i EU där över 300.000 personer har flytt över medelhavet från krig i sina hemländer.
Twitter Facebook Google+