Får jag önska mig ett annat narrativ? - I "Nationens hjärta", en långfilmsdokumentär av Mikael Wiström som finns att se på SVT Play, skildras Ljusnarsberg under 2015, året då många människor på flykt sökte sig till Bergslagskommunen. Vi följer kommunalrådet Ewa-Leena Johansson (S), Yvonne som blir varslad på radiostationen "Radio ljus", en så kallad flyktingentreprenör vid namn Hoppe och en rad andra människoöden. Rose-Marie vars son var skinnhuvud och nu är Sverigedemokrat. Och så Meeran, vars berättelse om flykt är den enda som skildras, trots att temat för dokumentären ändå tycks vara just flyktingar.
Eller snarare, vad som händer med ett "oss" när "de" kommer.
Stundtals är dessa människoöden rörande. Som när Rose-Marie berättar om hur hon vänder på slantarna och så småningom bryter upp från sin relation, för att hon inte klarar av skammen att vara skyldig mannen pengar. Eller Yvonne som med tårar i ögonen berättar om hur livet faller samman när hon blir uppsagd från radiokanalen.
Men trots att det dokumentära bildspråket många gånger är drabbande har det också sina begränsningar - i "Nationens hjärta" blir de plågsamt tydliga. Jag tror inte att det är filmskaparnas mening att skylla arbetslösheten på invandringen. Tvärtom finns nog en ambition om att ifrågasätta enkla förklaringar. Men det som dokumentärfilmen kan välja bort som journalistiska reportage kräver är den där personen som säger: men vänta, det där stämmer inte! Och det är många påståenden som kastas ut utan att någonsin bli ifrågasatta, till exempel att bara 5-10 % av de som flyr är flyktingar "på riktigt".
I det dokumentära får vi lita på inramningen, på vad som sägs i bildspråket och vilka som kommer till tals. I "Nationens hjärta" byggs berättelsen istället genom de som inte får föra sin talan.
För medan vi följer Yvonne, Rose-Marie och Hoppe både i det skamliga och i det lustfyllda så syns flyktingar bara genom de bilder vi många gånger sett på nyheterna: trängseln i matkön, gruppen av människor som väntar på en buss. Eller när de sitter hopträngda framför en entreprenör som låter dem veta att så länge de lydigt fungerar som arbetskraft kommer de inte att bli ogillade i byn: "alla älskar inte de nyanlända. Men när ni är med och bygger studentlokaler åt deras egna barn, till ett mycket bättre pris än någon annan kan göra, då börjar vi förändra saker!".
Här blir narrativet tydligt: flykten är en utmaning för kommunen och de invånare som är inbitna Sverigedemokrater - inte för de som faktiskt varit tvungna att lämna sina hemländer och komma till Ljusnarsberg. Det är de inbodda Bergslagsborna som spelar huvudrollerna i dokumentären, de nyanlända fungerar snarare som statister eller på sin höjd potentiella arbetare.
"Nationens hjärta" gör anspråk på att skildra bygden i förhållande till flyktingarna. Hade utgångspunkten varit en annan hade Rose-Maries, Yvonnes, Hoppes och Ewa-Leenas liv varit nog så intressanta. Men här används de i förhållande till någon som målas upp som den andre. Och denna andre får aldrig riktigt komma till tals.