Fel aspekter avgör vem som blir utvisad - Lagstiftningen kring arbetstillstånd tillämpas nästintill mekaniskt, vilket får svåra följder för människor som kan försörja sig själva. Därför krävs förändringar, skriver Fredrik Hultman och Jesper Ahlgren, Timbro.
Eva Edwardsson belyser i sin replik på vår debattartikel några viktiga juridiska aspekter. Det bör påpekas att vi aldrig menade att dessa utvisningar är orättvisa i bemärkelsen att de är i strid med gällande rätt. Snarare är de i strid med ett mer allmänt hållet rättsmedvetande. För att upprätthålla förtroendet för migrationspolitiken är det särskilt viktigt att lagstiftningen överensstämmer med en gängse uppfattning om rätt och fel. Därför är sådana utvisningar som tas upp i rapporten "Människorna mellan stolarna" särskilt problematiska. Vi ville uppmärksamma hur lagstiftningen tillämpas nästintill mekaniskt, och inte alltid väger in rätt aspekter.
Regeln om obligatorisk återkallelse av arbetstillstånd enligt 7 kap. 7 § i Utlänningslagen spelar givetvis en roll för en systematisk tolkning av gällande rätt, men de avgörande bestämmelserna återfinns i 6 kap. 2 §. Följaktligen skulle behoven av återkallelse förändras om försörjningskravet som sådant ändrades.
Vad gäller fallet med amerikanskan, MIG 2015:11, befäste det Migrationsverket tolkning av försörjningskravet som en inkomstgräns på 13000 kronor.
Om denna gräns underskrids enbart en månad under tillståndsperioden kan det leda till utvisning. Lagstiftaren anger i förarbetena att syftet med försörjningskravet är att arbetskraftsinvandrare inte ska uppbära bidrag från det offentliga. LO har i en kommentar till rapporten framfört att det vore förödande om människor själva fick bestämma vad de behöver. Vi anser istället att människor visst kan avgöra detta och liksom lagstiftaren att det centrala är att de inte är beroende av offentliga bidrag.
Såsom nuvarande krav är utformat får det orimliga konsekvenser. Amerikanskan hade till exempel fått lön utbetald retroaktivt av arbetsgivaren för att lönen skulle nå upp till försörjningskravet, vilket tyder på att arbetsgivaren aldrig avsett att kringgå lagen. Dessutom hade amerikanskan enligt uppgift inte behövt uppbära bidrag från det offentliga för sitt uppehälle i Sverige.
Vårt förslag utgår från att förmågan att försörja sig utan bidrag från det offentliga ska vara central. Det skulle i praktiken kunna innebära att domstolarna i stället gör en tvåstegsprövning, då lönen prövas i ett första steg. Om den understiger 13 000 kronor görs i ett andra steg en sammanvägd bedömning av försörjningsförmågan där tillgång till bostad och anledning till att lönen understigits med mera kan vägas in. Att enbart kontrollera en 13 000-kronorsgräns, som har fastställts av Migrationsverket, begränsar möjligheten att få förlängt arbetstillstånd på ett sätt som inte torde ha varit lagstiftarens avsikt.
Ett exempel på detta, som omnämns i rapporten, är ett fall rörande en man från Bangladesh som utvisades i fjol. Han hade tjänat mindre än försörjningskravet under några få månader. Anledningen var att han hade tagit ut ledighet för att resa tillbaka till Bangladesh och närvara vid sin fars begravning. När domstolarna utgår enbart från lönen förbises relevanta omständigheter som borde vägas in i bedömningen.
En ytterligare märklig aspekt med nuvarande lagstiftning är att ansvaret läggs på arbetsgivaren för att villkoren ska uppfyllas. Om arbetsgivaren gör ett mindre misstag, eller rent av medvetet försöker kringgå reglerna, är det arbetstagaren som straffas genom utvisning. Det är orimligt att arbetstagarens rätt att stanna i Sverige görs så beroende av arbetsgivaren.
Även om ett arbetstillstånd är en förmån, medför det en rätt till uppehållstillstånd. Det rör sig inte enbart om personer som kommit till Sverige efter att ha beviljats arbetstillstånd, utan även om tidigare asylsökande och tidigare utbytesstudenter. Man bör vara medveten om att avslagsbeslut i en fråga om arbetstillstånd som leder till utvisning medför värre konsekvenser än ett indraget bidrag.
Det är hög tid att regeringen därför ser över lagstiftningen. Dels för att upprätthålla förtroendet för migrationspolitiken, men framför allt för att hindra utvisningar av människor som etablerat sig i Sverige och som uppfyller sin del av samhällskontraktet.
juridikstuderande och författare till rapporten "Människorna mellan stolarna" (Timbro)
chefsekonom Timbro