Flygande flyktingar i Cannes

Senaste nyheterna om flyktingkrisen

Flygande flyktingar i Cannes Senaste nytt om flyktingkrisen

Flygande flyktingar i Cannes - Horder av afrikanska båtflyktingar invaderar Cannes och orsakar panik på röda mattan. Mon Dieu!

Nej, det har inte hänt. Scenariot är från en skämtteckning i satirtidningen Charlie Hebdo. Men efter några dagar på festivalen önskar man nästan att det skulle inträffa. Den vulgära paraden av lyxyachter, Diorklänningar och diamanter på Croisetten, mot fonden av tragediernas Medelhav och tiggare i skuggan, är som en både obehaglig och övertydlig illustration av sakernas tillstånd.

Paradoxalt nog är den glittriga galapubliken inte sällan på väg in till en film om just flyktingkatastofen: flera regissörer i Cannes i år kretsar kring ämnet.

Att göra konst av det uppenbara, av de orättvisor som vi alla ser, är en utmaning; en långfilm kan inte vara lika braskande som en satirteckning. Men en scen i Michael Hanekes "Happy end" påminner faktiskt starkt om strandinvasionen i Charlie Hebdo: en företagarfamilj i Calais håller en fest på en fashionabel paviljong, men allt tar en oväntad vändning då någon kuppar in ett gäng papperslösa afrikanska migranter. I de flesta regissörers händer hade scenen blivit en klumpig pekpinne, men den stramt kalkylerande Haneke faller inte i sådana fällor. "Happy end", med bland andra Isabelle Huppert och Jean-Louis Trintignant, är främst en isande studie i känslolöshet och livsleda i borgerlighetens övre skikt. Familjen har allt - utom en själ, eller en mening med livet. Den enda familjemedlemmen med ett hjärta drivs till galenskap av dåligt samvete över sin privilegierade situation.

"Happy end" andas Haneke i varje bildruta, men han gör knappast något nytt. Att reaktionerna blev ganska ljumma ska antagligen tillskrivas de uppskruvade förväntningarna - regissören har vunnit Guldpalmen för sina två senaste filmer, "Det vita bandet" (2009) och "Amour" (2012).

Även Ruben Östlunds "The square" är en film om klyftorna mellan rika och fattiga, och om medelklasseuropéens dåliga samvete, då den uppburne konsthallschefen Christian (Claes Bang) krockar med förorten. Om både Haneke och Östlund håller upp en spegel för den tilltänkta kulturpubliken, vill andra regissörer vända på perspektivet. Starkt realistiska filmer om flyktingars mödosamma väg till Europa är numera närmast en egen genre, och det gäller att hitta nya vinklar - och Kornel Mundruczos surrealistiska "Jupiter Moon" tar onekligen ett slags originalitetspris. Filmen handlar om en syrisk flykting som bokstavligen blir en ängel. När Aryan (Zsombor Jéger) blir skjuten vid gränsen till Ungern får han plötsligt flygförmåga och mottas av vissa som ett sändebud från Gud. I filmen finns virtuost iscensatta actionsekvenser där vi kastas in i kaosartade flykter och verkligen känner adrenalinet pumpa.

Än större realism försöker Alejandro González Iñárritu ("Birdman") nå med sitt virtual reality-projekt "Carne y arena". Det är en drygt sex minuter lång filminstallation där man placeras ensam i ett sandtäckt rum och med hjälp av VR-glasögon får se genom ögonen på en flykting som passerar en gräns i natten. Installationen har hyllats, men kan bara upplevas av en person i taget och blir därmed en ytterst exklusiv upplevelse för några utvalda. Paradoxernas Cannes, som sagt.

Källa - 2017-05-22 20:46

Liknande nyheter

    Mest läst:
  1. Ensamkommande gymnasiestudier
  2. Om det blir nyval
  3. Piska som i usa
  4. Efter gripandet på arlanda tvo men häktat
  5. Björklund flossar
  6. Kuratorn mobulbostäder MKB
  7. Poeten mot fascismen
  8. Angela merkels efterträdare
  9. Bilda regering efter valet
  10. Flyktingkaravanen

Om flyktingkrisen

Den stora flyktingkrisen i EU där över 300.000 personer har flytt över medelhavet från krig i sina hemländer.
Twitter Facebook Google+