Flyktens vilsenhet blir till spöklikt drama - I "Transit" skildras flykten som ett drömlikt utanförskap där identiteten till slut blir helt flytande. Den tyska regissören Christian PetzoldIs film bygger på en roman av Anna Seghers från 1944.
"Vart är vi på väg?", hörs en röst eka i bakhuvudet. En förvirrad flykt från ett ockuperat Paris iscensätts av regissören Christian Petzold, mest känd för DDR-dramat "Barbara" och efterkrigstragedin "Phoenix". Hans nya film "Transit" är en adaption av romanen med samma namn som skrevs av den antifascistiska exilförfattaren Anna Seghers i början av 1940-talet. En skildring av orolig rotlöshet under flykten från nazismen.
En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Georg (Franz Rogowski från "Victoria") är en tysk i Paris, han smusslar och springer från razzior och finner sig snart i Marseille med en död författares manus och id-handlingar. Man kan lätt tro att Petzolds film är ett andravärldskrigsdrama, men de första intrycken motsägs av anakronismer. Hemma hos en flyktingfamilj syns en radio med cd-spelare, ute på gatorna tutar moderna bilar.
En ny röst hörs eka i bakhuvudet: "När är vi på väg?"
Tillsammans med Angela Schanelec och Christoph Hochhäusler ingår Petzold i en treudd av tyska filmare, kallade Berliner Schule, som under 2000-talet prisats på festivaler och hyllats av kritiker. Petzold är den mest vemodiga av de tre. Nu står han utan sina två största samarbetspartners, mentorn och medförfattare Harun Farocki - den inflytelserike teoretikern, föreläsaren och filmaren som gick bort 2014 - och skådespelerskan Nina Hoss, som medverkat i sex av Petzolds filmer.
Inte så konstigt om han känner sig en smula vilsen. I hamnstaden letas gömställen och utsiktspunkter, i förbifarten ljuder flyktingdramats nödsignaler: polissirener, gråt, skrik, någon replik om "rensningar" och plötsliga knackningar som följs av frågor om legitimation. Men vilsenheten får störst utrymme.
Georg befinner sig på konsulat, i trånga lägenheter och på folktomma gator. Människorna han möter är om möjligt mer vilsna än vad han själv är. Han träffar hustrun till mannen vars identitet han stulit, inleder till och med en flyktig affär med henne. Men denna del av historien är inte lika central som den troligtvis hade varit om filmen gjorts strax efter bokens publicering, med amerikansk regissör i bländande Technicolor.
Rösten i bakhuvudet ersätts av en nedstämd berättarröst, tillhörande ägaren till ett kafé där Georg blir stammis. Människor kommer och går, scener avrundas med osentimentala betraktelser. Varje instick avslutas som om det vore sista meningen i en sorglig novell.
Ibland framgår inte riktigt vad som hänt vissa rollfigurer, om de överlevt - eller i vissa fall: om de ens existerat från första början. Så ett slags spökhistoria tar form med Marseille som solkysst limbo. Här ställs Georg, denne ofrivillige flanör, inför några av dramatikens mest basala frågor: Vem är jag? Var är jag? Vad vill jag?
Först kan det verka olämpligt att använda en flyktberättelse som grund för metafysisk introspektion. Samtidigt är det belysande hur Petzold skildrar flykten som ett drömlikt utanförskap där identiteten till slut blir så flytande att hela världen ses som ur ett suddigt cyklop.
Nej, verkligheten speglas inte exakt i "Transit". Men Petzolds vålnader fortsätter att hemsöka efter sista bildrutan. För visst krävs det något alldeles särskilt av en regissör - som ju vanligtvis arbetar med riktning - att dröja sig kvar i vilsenheten och segla in i dimman utan mistlur. Om det finns en väg ut är det upp till oss att hitta den.
Möjligen att det krävs en moralisk kompass, men den kan ingen film eller regissör trolla fram åt oss.