Flyktingar som inte kan utvisas bör få stanna - För människor som varit i Sverige i många år och som inte kan utvisas, måste det vara möjligt att få stanna och starta sitt liv. Debattören Annika Johannesson skriver om en ung man som varit i Sverige i tio år, som pratar bra svenska och vill jobba, men som fastnat i en ändlös väntan.
Under valrörelsen var asyl- och migrationspolitiken på agendan. Mycket handlade om att den som fått avslag ska lämna landet. Det låter rimligt, men i praktiken är det omöjligt för en del av dem som idag vistas i vårt land. Det handlar om dem som är statslösa, det vill säga saknar medborgarskap eller handlingar som kan bekräfta detta.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Många av dessa statslösa har fötts i flyktingläger där värdlandet inte gett dem medborgarskap. Deras utvisningsbeslut kan inte verkställas eftersom det saknas mottagarland eller för att mottagarlandet nekar till att ta emot dem eller utfärda identitetshandlingar.
Jag vill dela med mig av ett exempel från denna verklighet. Det handlar om en ung man, som jag här valt att kalla Omed. Han kom till Sverige som ensamkommande 16-åring och är idag 26 år. Han har fått två utvisningsbeslut men eftersom mottagarlandet vägrar att ta emot honom, är han fortfarande kvar.
Omed föddes i ett flyktingläger i Irak. Föräldrarna var kurder från Iran. Mamman dog när han föddes och pappan när han var runt åtta år, så Omed fick flytta med sin syster när hon gifte sig. Svågern var mycket religiös, vilket Omed inte alls är. Svågern var hård och uppmanade till och med Omed att bli självmordsbombare, så han lämnade till slut systerns hem och hankade sig fram med hjälp av välvilliga vänner. Men han var rädd för svågern och vågade inte bo kvar. Till slut var situationen ohållbar och Omed bestämde sig för att fly till Sverige.
Innan hans asylansökan hade hunnit behandlas här hade han fyllt 18 år och räknades som vuxen. Då fick han också flytta ut från det hem för ensamkommande där han bott. Men han hade turen att få flytta hem till en familj i närheten, så att han kunde fortsätta med skola och fotboll i väntan på besked.
Efter drygt tre år kom beskedet. Omed skulle utvisas till Iran. Där har han aldrig varit och känner inte någon. Det visade sig dock att det inte var så enkelt att utvisa honom; iranska ambassaden nekade att utfärda de id-handlingar han behöver, trots ett antal besök där. Omed ansökte därför om verkställighetshinder men fick avslag igen.
Åren gick och 2015 startade en ny asylutredning. Under tiden i Sverige hade Omed engagerat sig i kurdernas frihetskamp. Så förutom att han etablerat sig ännu mer i Sverige framförde hans juridiska ombud att det kunde vara farligt för honom att bli utvisad till Iran på grund av engagemanget för kurdernas sak. Tyvärr valde myndigheterna att bortse från intyg om riskerna med en avvisning till Iran och han fick återigen avslag.
Ytterligare två år har gått och Omed är kvar. Han har aldrig levt gömd, utan inställt sig till alla möten med Migrationsverket och Polisen. Han lever i ett moment 22. Polisen kan inte genomföra avvisningsbeslutet eftersom han saknar mottagarland. Eftersom Iran vägrar att utfärda handlingar kan han inte lämna Sverige. Två arbetsgivare har erbjudit honom anställning, men arbetstillståndet måste sökas från utlandet, dit han inte kan åka utan handlingar. Han får inte arbeta och tjäna pengar och är inte heller berättigad till socialbidrag. Han ska ju avvisas.
Tack vare sin svenska familj och vänner behöver han inte bo på gatan. Men Omed är stundtals djupt deprimerad och funderar allvarligt på att "fly" åt andra hållet, för att kunna börja sitt liv.
Här finns en kille som talar mycket bra svenska, som vill arbeta och bidra till vårt land. Istället lever han år efter år av väntan. På vad?
Kära riksdagsledamöter, det är dags att agera! Kan verkligheten inte anpassa sig till regelverket är det dags att se över reglerna. Jag - och många med mig - vill se en långsiktig lösning på detta problem. Låt Omed börja sitt liv!
Annika Johannesson
väljare och medmänniska