Flyktingpolitiken en tickande bomb tre saker oroar djupt - Europas migrationspolitik och en omstridd uppgörelse med Turkiet har förvandlat Grekland till ett gigantiskt väntrum för tiotusentals migranter som dagligen blir fler och fler. I lägren växer frustration, ilska och förtvivlan. SvD har besökt Lesbos där känslorna hotar att koka över.
LESBOS. Hussein tittar mig i ögonen. Han är 16 år, har flytt från krigshärjade Aleppo och har strandat på den grekiska ön Lesbos där nästan sextusen flyktingar sitter fast.
- Kan du hjälpa mig?
- Please, säger han.
Hussein rör sig som en självsäker ung man.
Men just nu är det en orolig liten pojke som står framför mig och ber om hjälp. Han vill bort från lägret Kara Tepe. Bort från den malande osäkerheten och den plågsamma väntan på besked om vad som ska hända med honom.
Han vill till sin mamma och pappa och till sin syster som har fått komma till Sverige från Istanbul och nu bor i Göteborg.
- Jag förstår det inte, säger han gång på gång.
- Varför de men inte jag?
Hussein berättar att han tillsammans med sin 70-åriga farfar fick avslag av de svenska myndigheterna. Enda utvägen blev en livsfarlig flykt över havet till Grekland för att sedan försöka ta sig vidare - över tretusen kilometer genom hela Europa till Göteborg.
Det var för en dryg månad sedan. Då hade redan taggtråd och höga stängsel stängt Balkanrutten. Dessutom hade EU och Turkiet träffat en flyktinguppgörelse som innebär att ingen får lämna Grekland förrän dess asylärende är prövat.
Datumet som har förändrat allt är den 20 mars.
Flyktingar som anlänt efter denna dag ska enligt avtalet deporteras till Turkiet om de inte ansökt om asyl eller om deras asylansökan inte beviljats. De övriga 27 EU-länderna åtar sig dessutom att hjälpa Grekland med asylhandläggare, domare och migrationsexperter som behövs för att hantera tiotusentals ärenden.
I praktiken har nästan inget av detta inträffat. På Lesbos och de två andra öarna Samos och Chios som ligger närmast Turkiet väntar drygt 15000 flyktingar på att bli registrerade och få första intervjuer med asylhandläggare. Det går oändligt långsamt. Under hela september avgjordes inte mer än 35 fall.
- Fortsätter det i den här takten kommer det att ta åratal, säger människorättsaktivisten Efi Latsoudi som är en av grundarna av det självorganiserade flyktinglägret Pikpa på sydöstra Lesbos där ensamkommande barn, svårt sjuka och gravida kvinnor har funnit en fristad.
Efi Latsoudi som i år tilldelades FN:s Nansenpris för flyktinghjälp varnar för att stämningarna på ön håller på att bli mer flyktingfientliga. Samtidigt skapar de långa väntetiderna i lägren en explosiv blandning av frustration, ilska och förtvivlan.
I slutet av september satte förtvivlade flyktingar eld på dussintals bostadscontainrar i lägret Moria. I mindre skala skedde detta även den sista oktoberveckan.
Omkring 4400 flyktingar, inklusive ensamkommande barn, bor i det överfyllda lägret som har en kapacitet på 2500 personer. Hos de flesta ligger nerverna utanpå. Minsta gräl kan urarta i brutala slagsmål mellan olika folkgrupper.
Människorättsorganisationen Human Rights Watch, HRW, talar om ständiga sexuella övergrepp och kritiserar att polisen inte ingriper vid slagsmål. "Polisen tittar bara på. Som om det vore en hundhetsning. De till och med applåderar", heter det i en färsk HRW-rapport.
Vid ingången till Moria träffar vi Kamal Hassan från Somalia som bekräftar uppgifterna från HRW.
- Situationen där inne är obeskrivlig. Vi hålls som djur, säger han. Vi sover på betonggolv. Det är kallt och dragigt. Och de packar oss som sardiner.
Kamal har varit i Moria i fyra månader. Egentligen ska ingen vara där i mer än högst 25 dagar. Då ska registrering och ett första samtal med en handläggare genomföras. Men det är på pappret. Verkligheten är en helt annan.
Journalister släpps sedan länge inte in i Moria. De är bannlysta. Men SvD får ett oväntat tillfälle när vi ertappas med att ha fotograferat lägret utifrån.
Poliser eskorterar oss in. Vi ser långa rader av bostadscontainrar. De är placerade i stora burar av metallstaket. Däremellan smala inhägnade gångar. Högtalare ekar ut order på grekiska. På höga stolpar sitter videokameror och strålkastare.
Polischefen upplyser oss om att all fotografering är strängt förbjuden. Sedan leds vi ut igen. Det känns som om vi hade lämnat ett grekiskt Guantanamo.
Nästa dag följer vi 16-åriga Hussein och hans farfar Etazzet Mohammed till Moria. Hit tar de sig regelbundet i förhoppning om att äntligen får veta något om Husseins ansökan om återföring med familjen i Göteborg.
70-årige Etazzet är klädd i hängig kavaj och slitna byxor. Han har problem med njurarna och hjärtsvikt. Hemmet i Aleppo är jämnat med marken och familjemedlemmarna spridda över hela Europa. Ena sonen bor i Göteborg och de tre andra barnen i Belgien dit han själv vill. Hur länge tror han att det kommer att dröja? Förhoppningsvis får vi lämna snart. Innan det är för sent för mig. Inshallah!
Lägret Kara Tepe, där Hussein och Etazzet bor, drivs av öhuvudstaden Mytilenes kommunförvaltning och är något av ett mönsterläger. När vi besökte det för drygt ett år sedan rådde kaos och anarki. Det var när dagligen flera tusen flyktingar anlände till Lesbos och vettskrämda lokalpolitiker gjorde allt för att förhindra att ett permanent läger skulle växa fram.
I dag är allt reglerat. Det finns duschar med varmvatten, tvättställen, en fotbollsplan, en sjukstuga och en skola där man kan lära sig grekiska, engelska och tyska. I stället för långa matköer delas maten ut vid tälten där flyktingarna bor. "Vi gör allt för att det inte ska kännas förödmjukande", säger lägerchefen Stavros Myrogiannis.
Detta är det goda Grekland. Men runt om i landet finns det också läger som enligt människorättsorganisationer trotsar alla normer för människovärdig boende. Amnesty International talar om "motbjudande förhållanden" och "enorma lidanden som hade kunnat undvikas".
När gränsen mot Makedonien stängdes och lägret vid Idomeni tömdes i maj flyttades tusentals flyktingar till platser som Softex, den numera nedlagda fabriken för toalettpapper i närheten av Thessaloniki. Där lever i dag cirka tusen migranter i tält som har slagits upp i en iskall lagerhall utan fönster.
Några av de mest desperata lever i miljonstaden Aten där det är lätt att gå under jorden. I parken Pedion tou Areos där knarkhandeln florerar säljer unga män från Afghanistan och Irak sex för att överleva. Några av dem inte äldre än 15 år, enligt de lokala medierna.
Inga vet hur många det rör sig om. Men enligt människorättsgrupper som The Unseen har knark- och sexhandeln i huvudstadens största park blivit en plats som Europa föredrar att blunda för. En plats där flyktingkrisens hela elände uppenbarar sig.
Jämfört med förra året är flyktingströmmen till Grekland i dag blygsam. Sedan januari har nästan 170000 anlänt. Men de flesta kom före uppgörelsen med Turkiet och den turkiska kustbevakningens skärpta kontrollerna.
I oktober var det 2419 som landade på öarna i egeiska havet, enligt FN:s flyktingorgaisation UNHCR. Samma månad förra året var det 211663. För EU är detta ett tecken på avtalet med Turkiet fungerar som det ska.
Men tre saker är djupt oroande. För det första stiger antalet ankommande kraftigt sedan juni. Detta s