Flyktingpolitiken måste anpassas efter verkligheten. - På torsdagskvällen visas den i tv, dokumentären Tvärvändningen - om svängningen i flyktingpolitiken. Det är journalisten Pontus Mattsson som för SVT gjort den tänkvärda sammanställningen över hur reglerna i svensk asyl- och flyktingpolitik förändrats över åren.
Jo, visst handlade det om en tvärvändning hösten 2015. Absolut.
Och denna tvärvändning var nödvändig. Varje vecka kom asylsökande i tusental. Somliga sov under bar vinterhimmel och i filmen påminner justitieminister Morgan Johansson (S) om hur den ena efter den andra bussen fylldes i Malmö och sedan sändes iväg norrut för att ge Migrationsverket ett antal timmar på sig att lista ut vart bussarna skulle köra. Det var ohållbart. Myndigheterna kunde inte hantera situationen.
Alla partier utom V och SD var med om överenskommelsen hösten 2015. Reglerna stramades åt kraftigt, de skulle plötsligt "anpassas till EU:s miniminivå", som statsminister Stefan Löfven (S) uttryckte det. Vilket bland annat innebar - och innebär - tillfälliga uppehållstillstånd.
En av förtjänsterna med Mattssons dokumentär är att den visar att flyktingpolitiska åtstramningar har gjorts förr. Som 1989, då tusentals turkbulgarer kom till Sverige. Som 1993 då visumkrav infördes för bosnier, under brinnande krig på Balkan.
Men den väljare som drar slutsatsen att det i huvudsak varit främlingsfientliga krav från Ny demokrati på 90-talet och från Sverigedemokraterna på senare år som drivit fram en tuffare flyktingpolitik, bör fundera en gång till.
Birgit Friggebo, folkpartistisk invandrarminister 1991-94, berättar i Tvärvändningen hur svårt det var att införa restriktioner i flyktingpolitiken när varje försämring skulle få nydemokrater att slå sig för bröstet och "ta åt sig äran". Då avstod regeringen hellre.
Samma logik fick alliansregeringen att 2011 göra upp med Miljöpartiet om en "human, rättssäker och ordnad asyl- och migrationspolitik". Det uttalade syftet var att stänga SD ute från inflytande.
Det är verkligheten som tvingat fram åtstramningar.
Siffrorna talar sitt tydliga språk. 1989 kom 30 000 asylsökande till Sverige. Det blev, enligt dåvarande invandrarministern Maj-Lis Lööw (S), "oerhört ansträngt" i mottagningen. 1992 kom 84 000 asylsökande. En hög siffra, men inte i närheten av de drygt 160 000 personer som kom 2015.
Det krävdes helt enkelt en paus. En andningspaus.
Denna andningspaus måste tas till vara. Det finns lärdomar att dra av svensk asylhistoria.
* Handskas varsamt med orden. Så länge debatten hålls på en anständig nivå bör politiska motståndare slippa beskyllas för rasism eller för att fiska i grumliga vatten när de lägger fram sina förslag.
* En ny migrationspolitisk allians mellan S och M är fullt möjlig. I dokumentären säger Tobias Billström (M) att Sverige inte kan ha lagar som "skiljer sig på ett avgörande sätt ifrån våra grannländer". Morgan Johansson (S) säger att Sverige behöver regler "som inte väsentligt avviker från resten av EU". På samma linje går den färska migrationsministern Heléne Fritzon (S), som gjort till sitt mantra att Sverige "inte väsentligt" kan avvika från andra länder. Socialdemokraterna och Moderaterna mäktar tillsammans hålla de extrema krafterna utanför flyktingpolitiken.
* Bygg en gedigen integrationspolitik. Sverige behöver komma över en puckel nu, bygga massor av nya bostäder och få de många nyanlända ut i jobb. Då kan ingen politiker heller blunda för behovet av nya, enklare jobb. Det här är A och O.
* I nästa skede är det läge för en utvärdering. Är de svenska reglerna för till exempel asylmottagning och familjeåterförening rimliga, utifrån var Sverige och världen då befinner sig? Behöver lagar mjukas upp, kan flyktingpolitiken anpassas för att bli mer generös och välkomnande?
Reglerna i asyl- och flyktingpolitiken kan inte huggas i sten. Vad främlingsfientliga krafter än säger.