För integrationen krävs att svensk kultur förändras - För snart ett kvarts sekel sedan var jag och några vänner på väg bort från en Vattenfestival i ösregn när vi upptäckte ett ensamt tält på Skeppsholmen. Där inne rådde inte den ölstimmiga coverbandsstämning som vi mött i stadens övriga partytält. Innanför denna tältduk hade de församlade närapå uppnått trans: en samisk sångare iförd traditionell kolt jojkade maniskt till ett frenetiskt komp av en nordafrikansk raï-orkester.
Vi var mållösa. Och stannade kvar.
Senare förstod vi att det vi hade sett och hört var en parallell festival - det kändes som ett parallellt universum - som trotsade Vattenfestivalen och det ihärdiga ösregnet genom att kalla sig Ökenfestivalen.
Sedan dess har Ökenfestivalen bytt namn till Re:Orient och utvecklats från en veckolång festival till ett helt spektrum av kulturverksamheter - konserter, klubbar, barnarrangemang, publiksamtal, föredrag och festivaler - som ger en inblick i kultur som från svensk horisont kommer österifrån, men som också diskuterar förhållandet mellan öst och väst, tradition och modernitet. Mycket av verksamheten kretsar kring Södra teatern på Södermalm, men sedan sommaren 2011 finns man även i Moriska paviljongen i Malmö. Re:Orient är ett fantastiskt kulturprojekt, och inte minst ett storartat integrationsprojekt.
Enligt Nationalencyklopedin är integration en "process som leder till att skilda enheter förenas". Det är inte detsamma som assimilation - en "process genom vilken en minoritet helt överger sin egen kultur, så att ursprungliga kulturskillnader försvinner" - även om likhetstecken mellan de båda begreppen av misstag ofta görs i debatten. För att integration ska uppnås i Sverige krävs med andra ord att också svensk kultur förändras.
Det kan säkert väcka rädsla, men det struntar förändringen i - den är oundviklig. Det enda vi med säkerhet kan veta är att allting måste förändras, det slog en grekisk filosof fast redan på 500-talet fKr. Även om vi skulle vilja frysa ett ögonblick och behålla det för evigt, är det omöjligt.
Men hur uppnår vi integration? Det är en fråga som Sverige - och Europa - söker svaret på. I tider av flyktingkris, högerpopulism och jihadism mer än någonsin.
Ett väldigt bra svar är kultur. Johan Lundbergs nya bok "Det sista museet" är en rasande attack på identitetspolitiskt tänkande och hur det för tillfället manifesterar sig i svensk kulturpolitik, framför allt på museer. Men den är också en hyllning till kulturens gränsöverskridande och integrationsskapande kraft. Lundberg exemplifierar med hur moderna européer kunnat avnjuta tusen år gammal kinesisk poesi och hur unga i det tidiga 80-talets Harlem valt att dansa till elektronisk musik från Düsseldorf.
För mig står Re:Orient mer än någon annan svensk kulturaktör för en sådan kraft. Jag vet inte hur många dörrar till andra kulturer som har öppnats för mig i dess festivaltält eller på Södran: Yildiz Usmanovas uzbekiska smörpop, den algeriska raï-musikens grande dame Cheikha Rimitti, det makedonsk-romska kraftpaketet Esma Redžepova, de ekvilibristiska instrumentalisterna i turkiska Taksim Trio och judisk klezmer i rasande punktempo med svenska Den flygande bokrullen. Den brokiga publiken - en blandning av kulturkoftor, arabiska kärnfamiljer, punkiga tonåringar, rejäla kulturtanter och valpiga grabbgäng från förorten - har alltid trivts utmärkt ihop.
Jag tror att dessa upplevelser i någon mån har förändrat mig och min syn på världen. Till det bättre.
En torsdagskväll för några veckor sedan gick jag på Re:Orient-arrangemanget "En hyllning till Oum Kalthoum" på folk- och världsmusikscenen Stallet i Stockholm. Tillsammans med Moussa Elias på ud (en sorts luta), Feras Sharstan på qanun (en sorts cittra) och Firat Fahel Hossein på slagverk framförde sångerskan Sofia Berg Böhm den egyptiska stjärnans mest kända stycken. Hon sjöng Oum Kalthoums kärlekssånger så att vi i publiken rös av välbehag, såväl de som hörde denna musik för första gången som de som fått den med modersmjölken - men också vi som befinner oss mitt emellan dessa ytterligheter.
"Kom hit varje torsdag!" vädjade en man av arabiskt ursprung högljutt från publiken.
Det vore verkligen en bra idé.
Så blir det inte, men däremot framförs "En hyllning till Oum Kalthoum" på Mölleplatsen i Malmö den 8 juli och kanske, kanske blir det också en Sverigeturné därefter. Missa den inte i så fall.
Sofia Berg Böhm talar inte arabiska, utan har lärt sig sångtexterna utantill. Kulturell appropriering skulle någon kanske kalla det. Man det skulle också kunna beskrivas som integration.