Forskning görs till sanning men vetenskap är inte fakta

Senaste nyheterna om flyktingkrisen

Forskning görs till sanning men vetenskap är inte fakta - Mediernas faktakollar hänvisar gärna till forskning. Men att kultivera föreställningen att forskare är opartiska experter som sysslar med fakta tjänar inte förståelsen för vetenskapens premisser, skriver Anna Victoria Hallberg.

Det tycks som att vi lever i en tid med ett växande behov av att konsultera vetenskapssamhället vid journalistiska granskningar och inom den offentliga debatten. I så vitt skilda frågor som neuropsykiatriska funktionshinder, hur man botar bakfylla, kostnader för flyktingmottagningen, de svenska vårdköerna eller hur politiska kandidaters utseende påverkar hur vi röstar är det numera populärt att be forskare att presentera fakta i ärendet. I Dagens Nyheters satsning "Fakta i frågan" har två forskare, nationalekonomerna Laura Hartman och Lars Calmfors, fått i uppdrag att läsa texterna före publicering för att "minska riskerna för felaktiga slutsatser" i reportage om exempelvis integration och jämställdhet. Svenska Dagbladet och Sveriges Television anlitar sedan en tid tillbaka epidemiologen Emma Frans, som återkommande kommenterar aktuella frågor med en vetenskaplig infallsvinkel.

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Samtidigt som forskares närvaro i det granskande journalistiska arbetet är en tydlig trend har mediehusens gemensamma faktagranskningsprojekt faktiskt. se sedan det sjösattes fått utstå hård kritik av vissa ledarskribenter och journalister för att motverka sitt syfte. Det finns betydande svårigheter vad gäller förklaringar och urval, om den samtida politiska debatten delas in i vad som är sant och falskt, fakta och påhitt, menar kritikerna, inte utan fog. Vad som är "helt sant" eller "mestadels fel" blir för absoluta och kategoriska omdömen i frågor som rör pågående ideologiskt färgade diskussioner.

En liknande invändning kan göras angående de akademiska konsulttjänsterna till medierna: om forskare ska stå som garanter för korrekta slutsatser eller minskad risk för journalistiska hantverksbrister undergrävs de realistiska förväntningarna på vad forskning är och hur den kan bidra.

Uttryck som "studier visar", "forskningen berättar", "vetenskapen säger" används gärna av journalister, politiker, skribenter och opinionsbildare - men också av forskare som är ute i egen sak, eller vill debattera. Problemet, vilket var och en som vet något om forskningens villkor och vetenskapens rörelsemönster redan känner till, är att forskning och vetenskap inte är fakta. Till varje studie som görs kan en uppföljande undersökning ta resultat vidare, eller motsäga dem. Det är relativt sällan som forskare leder något i bevis för evigt; en majoritet arbetar med beskrivningar av objekt, fenomen eller symptom. Forskare antar och postulerar.

Det är hedervärt att bekämpa falska nyheter. Likaså är det viktigt att sprida forskningsresultat utanför akademins seminarierum och laboratorier. Att para ihop forskning och fakta, och kultivera föreställningen att forskare som sysslar med fakta (eller "fakta"?) är opartiska experter, tjänar dock inte alls förståelsen vare sig för vetenskapens premisser eller enskilda forskares kunskapsbidrag. Dilemmat är att bakgrunden till behovet av forskare för faktagranskning och vetenskapskoll inte handlar om att uppvärdera forskningen. De bakomliggande orsakerna har en invecklad politisk kontext, där en samhällsoro för den politiska utvecklingen i stort leder till att nya publicistiska grepp testas. Bilden av forskare som en på samma gång idealiserad men också relativiserad auktoritet riskerar därmed att få fäste. Forskarens funktion i debatten blir allt mer instrumentell, men också personbunden.

Förskjutningen av vad en forskare förväntas leverera i medierna fick en intressant illustration i och med nationalekonomen Joakim Ruists "tystnadsrekord" i Aktuellt (31 maj). Det verkligt slående var att Ruist avsade sig både medialt och politiskt ansvar och inte övergav sin yrkesidentitet. Han valde att inte svara citatvänligt och det fick ett starkt genomslag just därför att förväntningarna i dag så ofta utgår från att en forskare ska representera ett perspektiv, en hållning. Varför ska forskaren annars tillfrågas? Mer av insiktsfull aktsamhet à la Ruist kring medielogikens dagsaktuella behov behövs för att värna forskningens status och integritet.

Om vetenskapssamhället vill att forskningen ska få en större tyngd i samtidsdiskussionen bör man inte okritiskt möta journalistikens vilja att sätta agendor eller debattera med forskningen i ryggen. Den vetenskapliga granskningen skiljer sig både i teori och metod, syfte och tolkning från journalistiken. Det finns all anledning till att den skillnaden bör bestå.

Anna Victoria Hallberg är fil dr i litteraturvetenskap och utredare på Södertörns högskola

Källa - 2018-06-19 07:15

    Mest läst:
  1. Https://www.senastenyheterna.se/flyktingkrisen/hon-hittade-karleken-en-buske/
  2. Https://www.senastenyheterna.se/flyktingkrisen/mysteriet-med-harry-scheins-miljoner/
  3. Folkmordet i rwanda
  4. Ensamkommande gymnasiestudier
  5. Om det blir nyval
  6. Piska som i usa
  7. Efter gripandet på arlanda tvo men häktat
  8. Poeten mot fascismen
  9. Angela merkels efterträdare
  10. Flyktingkaravanen

Om flyktingkrisen

Den stora flyktingkrisen i EU där över 300.000 personer har flytt över medelhavet från krig i sina hemländer.
Twitter Facebook Google+